Ush... Jag har insett att jag är i den åldern då man är så pass "mogen" att man förstår innebörden av tragedier, samtidigt som man är så pass "omogen", naiv kanske, att man ännu tar åt sig och påverkas onödigt mycket av allt hemskt som händer i världen.
Vad jag menar är att man i sina "yngre" dar inte riktigt brydde sig om de stora nyheterna eftersom de inte rörde en personligen. Och utan att vilja dömma de "äldre" så trubbar åren nog av en när man lär sig att inte reagera lika starkt som jag själv har gjort nu under några år.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här. Förrutom att ett fartyg med drygt 1400 människor ombord igår kväll sjönk utanför Egypten och än så länge så rapporteras det om endast 12 stycken överlevande. Ju mer jag tänker på det dessto mer kniper det till i magen.
Under tsunamin levde jag i min sjuka värld under sjuka omständigheter tillsammans med andra psykiskt sjuka människor på avdelningen. Ingen som levde där kan klandras över att de inte greppade omfattningen av tragedin; varför skulle vi när inte ens världens alla makthavare gjorde det?
Jag minns en tidning på ett bord publicerad den 27e eller 28e december där rubriken antydde att 12 000 människor dött av en flodvåg i Asien.
Lägg till en nolla och multiplicera det med 2 så har du ungeför den idag officiella siffran. Gud vet hur många det egentligen var som förlorade sina liv, hur många familjer i de fattiga delarna som aldrig blev uppskriva på ett papper, folkbokförda vid födsel och som helt enkelt nu ligger på havets botten.
Det talas om en siffra på 400 000 och bara vetskapen om att vi aldrig kommer att få veta den riktiga gör att det kniper till ännu mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar