Slut Sirius

Sitter hos Fredrik och Jenny nu, har passat Milla ett par timmar och snart kommer broder tillbaka för att göra lunch åt oss...

Har insett att jag troligtvis kommer att måsta ta bort min älskade lille Sirius Black. Snart kommer han att vara kal om han tappar mer päls, ögonen rinner ständigt på honom eftersom han skriker så mycket och igår såg jag att det var blod i avföringen.
Sirius har nog inte någon farligare sjukdom än depression.

Och själv mår jag verkligen kasst över hela situationen.
Tänkte just ringa veterinären men jag ger oss en vecka till, då får vi se om nåt hinner lösa sig. Tyvärr är chanserna att nån vill ta en vuxen kastrerad hane till utekatt förmodligen obefintliga, och pessimismen är ett faktum.
Be för Sirius eller håll era tummar.

hmmm...

Midsommar spenderades på Dammgatan i en kompis pappas hus, trevligt var det. Samma kväll förlovade sig visst min syster och Ante; grattis till dom. Igår var vi på Glorias dop; hon sket på den sprillans nya dopklänningen samt Johannas kläder, maten var suverän som alltid.
Annars händer det inte så mycket.
Klarar knappt av att vara hemma trots att Sirius blivit en sådan myskille sen Brisby flyttat till Patrik. Han låter mig inte vara ifred förrutom när han står och gråter vid dörren eller sover.Löser jättemycket päls och snart lär han väl vara kal på ryggen.
Kommer på mig sjäålv med att skrika åt honom att vara tyst trots att allt han gör är att vara ledsen och själv gråter jag floder varje dag.
Men men, smällar man får ta antar jag...

Porslinsdockan Anette

Jag skrev igår ett inlägg ang. känslighet på en community och idag vidareutvecklade jag det hela. Tänkte att jag skulle dela med mig av mina tankar även här i bloggen.
Det handlade om hur jag alltid varit en porslinsdocka och Sofia Å kom "på tal".

Sofia var ju och föreläste här i Skellefteå i vintras och jag var där med mamma. Hon tog upp begreppet orkidébarn när hon talade om varför hon hamnade där hon en gång var. Sofia Åkerman är nämligen Sveriges "mest kända självskadare" och sattes som 16 åring på rättspsyk för att ingen visste vad de skulle göra med hennes sjuka jag. Hela grejen stred naturligtvis egentligen mot FNs barnkonvention; ett barn ska inte tvingas genom LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) till att vistas bland dömda mördare och dylikt. Under flera år slussades hon gång på gång vidare till nya avdelningar som en svårt självskadande anorektiker och den som till slut fick henne på rätt väg var hon själv.

Sofia är en otroligt stark person och det var just därför hon kunde bli så sjuk. När jag var fast i träsket ville jag så gärna ha den självdisciplinen som så många gravt sjuka anorektiker och självskadare ofta har; jag kände mig misslyckad som inte kunde gå ner ännu mer i vikt och som inte vågade skära, bränna eller slå mig ännu mer.
Det är iallafall den där starka sidan som även fick Sofia att tillfriskna. Hon skrev så småningom en bok, Zebraflickan, som kom att vara till stöd både för dom som ville ta sig ur det sjuka och de som ville gräva sig ännu djupare ner i det. För nån vecka sedan tog Sofia studenten 3 år efter sina jämngamla och flyttar snart till egen lägenhet. Hon är egen företagare, arbetar bl a som illustratör till olika tidningar samt håller olika slags föreläsningar både runt om i Sverige och Norge.
I sommar passar hon dessutom två flickor på 3 och 5 år några timmar per dag och i hennes senaste blogginlägg nämnde hon att hon efter att bara ha träffat dom i en vecka redan kan känna av att 5åringen är ett litet orkidébarn.

Vi känner av sånt vi porslinsdockor. Kanske bara lite men ändå snäppet bättre, än många andra. Jag ser så lätt skillnad på de som är naturligt magra och de som gör allt för att vara det. Mina blickar förs ofta rent omedvetet till folks armar om jag ser en sorg i deras blick, ett påklistrat och ansträngt leende och jag har lärt mig att inte ta någons liv för givet.

För jag tror nämligen att det finns åtminstone två kategorier av människor som insjuknar i en ätstörning och/eller ett självskadebeteende.
Antingen är man just ett orkidébarn som helt enkelt inte riktigt klarar av livets hårda skola lika bra som andra; man växer upp med en medfödd känslighet och kompenserar ofta detta med att vilja ta på sig mer ansvar och kontroll än man kanske klarar av. Den andra kategorin tillägnas de som tyvärr drabbats av ett trauma; övergrepp, död, missbrukande föräldrar och dylikt, och som väljer flykt i det sjuka.

Jag har varit otroligt skonad från trauman. Aldrig blivit det minsta antastad, vad jag iallafall kommer ihåg, har aldrig mist en älskad till döden eller något liknande. För jag har alltid varit en orkidé, eller som mamma kallar det, porslinsdocka.
Jag grät väldigt mycket i min ensamhet som barn, såg ofta livet som onödigt och led av självmordstankar redan på lågstadiet. Jag klarade inte av kritik och har än i dag fortfarande svårt för att hålla tårarna tillbaka när någon påpekar något fel med mig. Så jag lärde mig att alltid vara snäll, glad och hjälpsam så att människor skulle ha så lite som möjligt att vända emot mig. Jag blev snabbt ansvarsfull och drog på mig ett stort kontrollbehov för att inte kunna göra något fel. Och redan som barn började jag använda den fysiska smärtan för att känna just kontroll.
Jag kunde känna och bestämma när smärtan skulle ta stopp. Och visst var det spännande att se hur djupt jag vågade klippa mig i huden med en sax, eller var på kroppen det gick att sticka nålar genom utan att börja gråta.
Även det här började utspela sig på lågstadiet och jag bävar mig så för att något av mina älskade syskonbarn ska visa sig vara en liten docka av porslin.

Men även en nervklen människa kan komma att bli stark; jag ser mig själv som relativt stark i dagsläget. Jag har fått en sjukdomsinsikt som vändes till en insikt om mig själv och den är jag oerhört tacksam över. Jag kan skriva något så utlämnande som det här eftersom jag känner av mina svagheter så oerhört och var dag har jag användning av den kunskapen. Den gör att jag ständigt kan bättras och numer vet jag var mina gränser går och kan även dela med mig av min kunskap om mig själv till andra.

Genom svåra tider trampar man tydliga stigar som gör det möjligt för en att lättare ta sig fram och tillbaka.

tjockisen

Jo, vi var och badade i Hamptjärn, ett hopp från trampolinen blev det för mig. Dagen därpå; tisdag, tog jag mig ut till familjen, var social och drack vin. Vet inte allt mest vad som har hänt annars....

Jo, just det, Hampetussen slutade första klass i torsdags, var där och frös lagomt mycket :P Sen så har vi börjat spela Zelda N64 igen, denna gång Majora´s Mask som jag hittat på Tradera, blir bara bättre och bättre. Igår somnade jag dock medan Anton spelade, han är ju den som för kontrollen så själv kan jag bara droppa intresset när som helst ;)

Igår var vi i Nyliden och firade Antons bror Gustav som fyllde år i veckan. Som vanligt god mat; grillat älgkött, hasselbackpotatis och en riktig jordgubbstårta till efterrättt. Asplundarna kommer att göra mig fet.

Idag är det kalas för Meja som fyller 3 år imorgon. Efter det ska jag ta mig upp till Vitbergsbadet för att ha det skoj med först och främst skåpgruppen på Alimak, avdelningen där Anton jobbar. Kanske blir att förtära nåt gott :P


Jösses vad jag är trött! Kanske hinner sova en stund innan kalaset....

tjockisen

Jo, vi var och badade i Hamptjärn, ett hopp från trampolinen blev det för mig. Dagen därpå; tisdag, tog jag mig ut till familjen, var social och drack vin. Vet inte allt mest vad som har hänt annars....

Jo, just det, Hampetussen slutade första klass i torsdags, var där och frös lagomt mycket :P Sen så har vi börjat spela Zelda N64 igen, denna gång Majora´s Mask som jag hittat på Tradera, blir bara bättre och bättre. Igår somnade jag dock medan Anton spelade, han är ju den som för kontrollen så själv kan jag bara droppa intresset när som helst ;)

Igår var vi i Nyliden och firade Antons bror Gustav som fyllde år i veckan. Som vanligt god mat; grillat älgkött, hasselbackpotatis och en riktig jordgubbstårta till efterrättt. Asplundarna kommer att göra mig fet.

Idag är det kalas för Meja som fyller 3 år imorgon. Efter det ska jag ta mig upp till Vitbergsbadet för att ha det skoj med först och främst skåpgruppen på Alimak, avdelningen där Anton jobbar. Kanske blir att förtära nåt gott :P


Jösses vad jag är trött! Kanske hinner sova en stund innan kalaset....

helgen och heta potatisar

Fredagen innebar lite vuxendricka hos Lars tillsammans med älskade min, Tim, Kängan och Jocke. Mycket trevligt. Lördagen innebar även den vuxendricka, denna gången hos Aeqvist där vi började kvällen med en usel VM-match, sedan började folket droppa in.
När natten var kom hade jag hunnit bli riktigt trött, så igår söndag sov jag nästan hela dagen bortsett från när jag tittade på Antons Zelda-spelande eller gjorde mat.
På kvällen var jag dock lite piggare, bestämde oss för att se en film och äta lite glass. Innan det ville jag vara en snäll flickvän och satte på en panna potatis så att Anton kunde ha med sig till jobbet.S
jälvklart lyckades jag glömma bort potatisen på plattan och en timme in i filmen började det lukta konstigt. Potatisen var inte bara väldigt överkokt utan även stekt.
Nåväl; tanken var ju god :P

Tobias ska visst till Umeå idag för att fota Haga-mannen å Norrans vägnar. Skulle inte klara det, usch.... Asch.
Idag ska vi tydligen och bada när Anton har slutat. Var vet jag inte och om det blir så mycket till bad har jag ingen aning om heller, men det kommer att vara kallt. :D

Älskade Anton

Jag minns när vi första gången var med varandra, hur jag susade ner för OK-backen på min stjärtlapp och han i en lånad, alldeles för liten, pulka. Vi gjorde handavtryck i isen på ett bord.

Och jag minns så väl gången jag ringde på hans dörr oanmäld och frågade vad han skulle göra på kvällen; alla filmkvällar som följde och hur jag alltid gick hem samtidigt som de andra.
Men så stannade jag en kväll, han frågade om vi inte kunde prata lite och det slutade med att jag gick hem trött ,men med ett stort leende på läpparna, först när folk började ta sig mot jobbet.

Så fortsatte vi en tid, satt nätterna igenom och pratade, rökte under fläkten och strök så småningom varandra lätt. Vi låg där i soffan och såg varandra i ögonen, höll varandras händer och pratade om det förflutna och framtiden. Så många tysta stunder, blickar som ibland vek av, fingrar i varandra, fingrar längs gamla ärr och gamla problem.

Jag tror det var när jag insåg att jag höll på att falla för honom som jag slutade vara rädd för känslor, slutade vara rädd för vad han tyckte och tänkte eftersom jag själv tänkte så bra om honom. Så bra om honom att han var värd att chansa på.

Den onsdagen, natten mot torsdagen och klockan måste ha varit kring 3; jag minns den. Jag minns hur han satt upp vid min sida på soffan, frågade om vi inte skulle gå och röka. Jag låg kvar, lät honom ta mina händer och sträckte våra armar bakom mitt huvud. Jag kysste honom där, tog det riskfyllda steget att faktiskt visa en gnutta av vad jag kände.Vi gick till slut och rökte och på morgonen gick jag hem med ett glädjetjut i hjärtat som bara ville ut.

En tid senare var det han och jag, Anton och Anette. Han är underbar, den bäste för mig, och jag är så tacksam över att han älskar mig och att jag låter honom göra det.

mardrömmar

Så har jag förstått att min kattbebis Brisby inte alls är en pojke utan en flicka; efter att ha haft honom/henne i 3.5 månader! hahaha....
Väldigt trevlig måndag var det; alkohol och kort hos Anton tillsammans med Aeqvist och senare även Jessica. Igår trött, och lite bakis.
Ska träffa fästmön min på stan idag, gå och fika, blir skoj, ser henne allt för sällan.

Jag drömmer så fasligt mycket mardrömmar nuförtiden; minst en varje natt och jag kan inte ens minnas sist jag drömde en vanlig dröm. De flesta handlar om att förlora Anton på nåt sätt, att den gamla Anette kommer tillbaka och förstör, att jag tappar bort honom eller nåt liknande... Inte så roligt, vaknar oftast med en stor ångestklump i magen och tårar i ögonen...

Sirius

Killen min har varit sjuk i några dagar, så jag var hemma med honom och spelade klart Zelda. Igår kom det förbi lite folk på kvällen och så såg vi film.
Ikväll vet jag inte riktigt vad som händer men förhoppningsvis blir det att grilla lite gott :)

Har just skickat in en annons angående Sirius på Blocket. Det smärtar i mitt hjärta men inte lika mycket som när han gråter vid dörren. Hoppas att någon här i stan vill ta sig an honom; han är ju den bäste!

Sommaren är påväg men kylan skrämmer en lite. Längtar till riktig sol, värme, bad och sena sommarnätter.