Älskade Anton

Jag minns när vi första gången var med varandra, hur jag susade ner för OK-backen på min stjärtlapp och han i en lånad, alldeles för liten, pulka. Vi gjorde handavtryck i isen på ett bord.

Och jag minns så väl gången jag ringde på hans dörr oanmäld och frågade vad han skulle göra på kvällen; alla filmkvällar som följde och hur jag alltid gick hem samtidigt som de andra.
Men så stannade jag en kväll, han frågade om vi inte kunde prata lite och det slutade med att jag gick hem trött ,men med ett stort leende på läpparna, först när folk började ta sig mot jobbet.

Så fortsatte vi en tid, satt nätterna igenom och pratade, rökte under fläkten och strök så småningom varandra lätt. Vi låg där i soffan och såg varandra i ögonen, höll varandras händer och pratade om det förflutna och framtiden. Så många tysta stunder, blickar som ibland vek av, fingrar i varandra, fingrar längs gamla ärr och gamla problem.

Jag tror det var när jag insåg att jag höll på att falla för honom som jag slutade vara rädd för känslor, slutade vara rädd för vad han tyckte och tänkte eftersom jag själv tänkte så bra om honom. Så bra om honom att han var värd att chansa på.

Den onsdagen, natten mot torsdagen och klockan måste ha varit kring 3; jag minns den. Jag minns hur han satt upp vid min sida på soffan, frågade om vi inte skulle gå och röka. Jag låg kvar, lät honom ta mina händer och sträckte våra armar bakom mitt huvud. Jag kysste honom där, tog det riskfyllda steget att faktiskt visa en gnutta av vad jag kände.Vi gick till slut och rökte och på morgonen gick jag hem med ett glädjetjut i hjärtat som bara ville ut.

En tid senare var det han och jag, Anton och Anette. Han är underbar, den bäste för mig, och jag är så tacksam över att han älskar mig och att jag låter honom göra det.