mentalt

Häromdagen ringde min gamla lärare för att höra om jag skulle kunna komma och tala i en av hennes klasser igen i höst. Nu var det länge sedan, drygt ett år har gått och jag har bara kommit längre ifrån de sjuka åren.
Men självklart tackade jag ja. Jag gillar uppmärksamheten, att få stå där i centrum och få dela med mig av mig själv. Jag vet inte om jag med min berättelse kan lära eleverna så mycket konkret, men jag antar att det är det som är vitsen med att lyssna på just mig. Att höra att allt kanske inte är så tydligt som det står i läroböcker, att de där tecknen på en ätstörning och de där anledningarna till ett självskadebeteende inte alltid stämmer.

***
På vägen hem den dagen träffade jag dessutom en av mina gamla KPs från psyk på bussen, och det slog mig efter vårt samtal om bröllop och hus att jag visserligen inte lever som förr, men att jag egentligen inte är så annorlunda. Jag känner ju trots allt precis som förr, men att jag numer inte behöver känna saker lika starkt och lika ofta, och att jag ibland faktiskt måste tvingas lägga band på mig själv. När jag tidigare blev arg, på livet eller mig själv, så tog jag till så drastiska åtgärder, kraftiga. Numer kan jag visst bli minst lika arg och ledsen, men tvingas som sagt var att hantera allt så annorlunda.
Så när jag satt där på bussen och pratade om det nya, lyckligare livet, så kändes det faktiskt precis som förr. Fast bättre.

work-cut

Jag sitter med nytonat hår som precis som vanligt blev lite för mörkt. Mitt hår måste ju suga åt sig färgen som Torky!

Efter en tid med ryggbesvär hoppade jag in extra igår på jobbet för att sedan gå på arbetsplatsträff där mina farhågor besannades. Vi har förlorat otroligt många vårdtagare de senaste månaderna; en del som blivit bättre, andra sämre och fått flytta, och någon som avlidit.
Så när vi igår satt med bemanningskrav och arbetstimmarna för nästa schema så blev det tydligt att vikarien som i 2,5 år glidit fram på en räkmacka inte längre kommer att få ta samma plats som tidigare.
Det förvånade mig som sagt var inte, men jag hade nog inte trott att slaget skulle bli så hårt. Chefen försäkrade mig dock om att de ska försöka ordna en halvtid åt mig på kommande schema, och därefter kanske jag behövs mer igen.
Mitt kontrollbehov kommer troligtvis att få tagga ner litegrann, eller bli än värre. Jag har 4 vårdtagare jag är kontaktperson åt som jag redan nu knappt har funnit tid åt; för städ, sociala stöd, duschar; och min plats som kostombud har än så länge bara inneburit lite backup till den gamla, en föreläsning och medverkan på ett par träffar.

Anton tycker att det är så roligt att jag pratar med så gott självförtroende om jobbet. Ibland får jag en obekväm känsla av att jag överdriver med min betydelse, men oftast är jag faktiskt väldigt stolt. Jag vet att såväl arbetskamrater som vårdtagare kommer att sakna mig, attjag har varit en bra resurs och varit väldigt omtyckt. Vårdtagare påpekar ofta mitt lugn och litar på att jag kan mitt jobb.
Tänk er själv, ni som inte jobbat så intimt med människor; att som arbete få träffa människor som just du får lov att hjälpa, som släpper in dig i deras privataste angelägenheter, som ständigt ger dig uppskattning och tacksamhet. Och att du dessutom får betalt för denna självförtroendeboost! :D

Nu är ju dock troligtvis inte det här slutet; senare i höst kanske jag behövs mer igen. Tills vidare får jag förlita mig på att Anton peppar mig ;)
Ärligt talat så ser jag faktiskt fram emot att jobba lite mindre. Jag klarar mig alltid ekonomiskt, och mentalt så behöver jag nog lämna över lite ansvar över alla vårdtagare ett tag.

***
Idag ska jag tillsammans med en kille från jobbet på en drama/föreläsning om Anhörigas Situation, och har jag tur kanske jag hinner med en kram från systeryster som jobbar i samma byggnad ;)

Ååh... jag som hade tänkt ta mig tid till att blogga. Om jag inte väntade så länge mellan varje gång så kanske jag inte skulle känna att inläggen behöver bli så långa. Så jag nöjer mig med detta idag; jag älskar min man som älskar mig och jag är faktiskt en riktigt lyckans ost!

Tänkte att jag såhär efter några månader som husägare skulle se hur mycket vår boendekostnad är. Tog och räknade ihop alla räkningar som hör till huset samt lån som dragits de senaste 3 månaderna och Wow!
Nog för att det är sommar och vi inte har några element på, men att vi snittar på mer än 1500:- mindre i månaden nu än i vår hyres-2a på Sjungande är ju häpnadsväckande!
Något jag saknar är dock att man visste precis hur mycket som skulle måsta betalas varje månad; nu dras det pengar lite då och då till lånen och jag har fortfarande ingen koll. Efter ett år kommer jag nog att kunna få en bättre översikt.

***
Idag jobbar jag 12-17 vilket känns lyxigt; fick sovmorgon på en arbetsdag utan att behöva jobba kväll.
Därefter blir det pizza och dusch hos Louise från jobbet för att sen gå på fest hos Nanne. Känns sååå roligt att göra något med alla de yngre på jobbet. Att göra något själv.
Efter mina sjukdomsår så stod jag plötsligt där ensam, med endast min kära, fantastiska Ida och familjen kvar, samt barndomsvänner som man träffar för en fika ibland.
Så kom Anton med alla sina vänner in i mitt liv och jag har genom detta fått mig en alldeles egen Jennifer som är något av det käraste jag har, och andra "respektive-tjejer" som Ally och Josse som jag kommit väldigt nära.
Men fortfarande är jag otroligt beroende av att Anton ska styra upp något, att han ska ringa runt när det blir helg för att höra vad som händer.
Att vara utan körkort blev så klart ett litet problem när vi flyttade ut hit, något som jag tidigare inte tyckt att det varit. Jag blir strandsatt och lat och passar på att ursäkta mig med "jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och surfa mig less på Facebook".

Men ikväll så nöjer jag mig inte, för ikväll blir det fest!

I love you booo

Igår, kvällen innan Anton återgick till arbetet, så mös vi ner oss i sängen med PS. I love you. Lite hulkande från min sida och några "du får aldrig lämna mig" från Anton.

Någon timme in i min nattsömn väcker Anton mig skräckslagen.

Tydligen låg jag fullt gapande och orörlig; inte ens när han som så ofta förr strök mig varsamt i ansiktet vaknade jag, eller när han uttalade sitt första "Bosse..." Det andra blev mer "Bosse!!!" med panik i rösten. Han trodde att jag var död, bokstavligt talat.

Åååh, så sött tänkte jag, men vilken hemsk känsla.

***

Jag har iaf gjort bort mina första jobbiga 10 dagar på jobbet och ser fram emot fest på fredag med alla de yngre på jobbet.

Att jobba är ju egentligen inte jobbigt eftersom jag trivs med det jag gör, men en del i personalen kan ju däremot driva mig till vansinne.

Länge leve skitsnacket! ;)