mentalt

Häromdagen ringde min gamla lärare för att höra om jag skulle kunna komma och tala i en av hennes klasser igen i höst. Nu var det länge sedan, drygt ett år har gått och jag har bara kommit längre ifrån de sjuka åren.
Men självklart tackade jag ja. Jag gillar uppmärksamheten, att få stå där i centrum och få dela med mig av mig själv. Jag vet inte om jag med min berättelse kan lära eleverna så mycket konkret, men jag antar att det är det som är vitsen med att lyssna på just mig. Att höra att allt kanske inte är så tydligt som det står i läroböcker, att de där tecknen på en ätstörning och de där anledningarna till ett självskadebeteende inte alltid stämmer.

***
På vägen hem den dagen träffade jag dessutom en av mina gamla KPs från psyk på bussen, och det slog mig efter vårt samtal om bröllop och hus att jag visserligen inte lever som förr, men att jag egentligen inte är så annorlunda. Jag känner ju trots allt precis som förr, men att jag numer inte behöver känna saker lika starkt och lika ofta, och att jag ibland faktiskt måste tvingas lägga band på mig själv. När jag tidigare blev arg, på livet eller mig själv, så tog jag till så drastiska åtgärder, kraftiga. Numer kan jag visst bli minst lika arg och ledsen, men tvingas som sagt var att hantera allt så annorlunda.
Så när jag satt där på bussen och pratade om det nya, lyckligare livet, så kändes det faktiskt precis som förr. Fast bättre.