Igår, kvällen innan Anton återgick till arbetet, så mös vi ner oss i sängen med PS. I love you. Lite hulkande från min sida och några "du får aldrig lämna mig" från Anton. Någon timme in i min nattsömn väcker Anton mig skräckslagen.
Tydligen låg jag fullt gapande och orörlig; inte ens när han som så ofta förr strök mig varsamt i ansiktet vaknade jag, eller när han uttalade sitt första "Bosse..." Det andra blev mer "Bosse!!!" med panik i rösten. Han trodde att jag var död, bokstavligt talat.
Åååh, så sött tänkte jag, men vilken hemsk känsla.
***
Jag har iaf gjort bort mina första jobbiga 10 dagar på jobbet och ser fram emot fest på fredag med alla de yngre på jobbet.
Att jobba är ju egentligen inte jobbigt eftersom jag trivs med det jag gör, men en del i personalen kan ju däremot driva mig till vansinne.
Länge leve skitsnacket! ;)
1 kommentar:
Åååh! Den filmen är ju en riktig snyftare om man ser den när man är på rätt humör. Själv hade jag ju läst boken och blev lite besviken eftersom de utelämnade en del detaljer som jag ansåg viktiga för storyn...
Du förresten! Nu har Ante tänkt klart!
Kram!!
Skicka en kommentar