Döden

Jobbar helg, och om även om arbetstimmarna blir lite fler sådana gånger, så är det framförallt sömnbristen som påverkar en mest.
Framförallt när Anton kommer hem innan jag hunnit somna och jag inte fått prata av mig på ett helt dygn.
Nåväl, även denna dag ska gå an.

***

Igår berättade en vårdtagare om när hon dog och vandrade hand i hand med en ängel för att sedan måsta gå tillbaka till jordelivet. Vare sig jag tror henne eller ej så var berättelsen så vacker och detaljrik att det i slutändan inte spelar någon roll; huvudsaken är att hon vet vad som väntar henne

Den Nakna Sanningen.

Tidigare i veckan frågade en kvinna jag är kontaktperson åt om mina ärr.
Det är bara några få vårdtagare som gjort det tidigare, och ofta har de dragit nåt skämt direkt efter liksom för att lätta upp stämningen, och jag har aldrig känt behovet av att vidareutveckla sanningen.
Denna gång gällde det dock en kvinna som jag av olika anledningar trodde skulle förstå. Jag vet att hon respekterar mig och är nöjd över mitt kontaktmannaskap och att berätta sanningen för henne skulle inte göra mig mindre mogen eller trygg i hennes ögon.

Och det är fantastiskt vilka relationer man får inom äldreomsorgen. Att gå hem till någon för att hjälpa dom med allt mellan ett kort samtal i farstun, en påminnelse om medicin, matlagning, till att få ge dom en känsla av renlighet och i slutändan värdighet.
Som jag sagt till min chef så vet jag att min starkaste tillgång i jobbet är mina vårdtagar-relationer. Kanske för att jag inte känner att jag gör dom en tjänst, utan för att jag är serviceinriktad och ständigt eftersträvar att lämna en vårdtagare nöjd. Kanske för att jag aldrig glömmer att det är jag som kommer in i Deras hem.
Det luriga är dock att man kommer somliga närmre än andra, och det är en fin gräns mellan att dela med sig av sitt personliga liv och att vara riktigt privat.
De flesta vårdtagarna visste exempelvis om att jag skulle gifta mig, några klippte t o m ut oss ur tidningen, och många frågar mig regelbundet hur det går med renoveringen av huset.
Men att jag levt med ätstörningar har jag aldrig talat med någon om trots att jag ofta får höra att jag borde äta upp mig lite. Och ärren märker jag att en del ser, men det är som sagt var få som nämner dom.

Denna gång fick jag i alla fall bekänna färg; att jag gjort det mot mig själv för att jag mått dåligt och inte värderat min egen kropp tillräckligt högt för att ta hand om den.
I efterhand förstår jag vad det säger om min relation till just denna kvinna; att trots att jag i slutändan bara vill vara omtyckt så känner jag mig så trygg i vad jag tror är hennes bild av mig.
Professionell.

bokläsning

För övrigt så läser jag nu denna bok för Anton - en bok jag önskade mig och fick i födelsedagspresent. Samma författare som skrivit Twilight-sagan.

Gåvor

Någon mer än jag som ser fram emot denna film?



Idag har jag besökt barndomsvännen Johanna. Hon fyller år på söndag och fick en fin bok i grön läderimitation med mönster och en rem runt, samt en nybliven vandringsgåva.

För några år sedan fick jag nämligen en liten ask liknande den på bilden, av Ida. Tror att hon köpt den på sin Tunisienresa, men jag kan ha fel. Vilket som ,så innehåller den i alla fall små kort med ditklistrade "saker" och en text till som ska påminna oss om värdet i de små tingen.
En ask som stått på mitt nattduksbord så länge, och som jag emellanåt plockat ur för att just påminnas.
Kanske oförskämt att skänka bort en gåva, men samtidigt så har jag under en tid känt att den inte gjorts rättvisa, orörd under så lång tid.

Så jag gav bort den till Johanna, och hoppas att hon kommer att få användning av den och sedan skänka den vidare om några år.
I locket står det nu "Av Ida Madsén till Anette Meijer -07 till Johanna Olsson -10"
Tror dock att jag kan ha fått den redan -06 :S
Det är i a f tanken som räknas och jag kommer att fundera på fler saker att skänka vidare.
Inte för att vara snål, men mest för att många ting är så roliga att få, och bra att äga under en tid. Men så småningom så står de mest där och samlar damm och gör sig säkerligen bättre i ett nytt hem.

Pay forward.

Arbetsfest och friheten

Trött, som vanligt när jag måste stiga upp och jobba på morgonen.
Tänk om det fanns nåt piller man kunde ta som piggade till en... Ja just det, finns ju, men olagligt och osunt ;)

***
Hade en trevlig minimal arbetsfest häromdagen.
Jag name-droppar för mammas skull; Ylva, Marie och vår vikarie Linnéa var de som festade till här i Bersbyn, men Salle kom förbi (med en likörflaska i present) och åt pizza, och även Sofia med sambo och hund samt Louise tittade in.
Sedan blev det en dryg timme på Carl Victors och en sen natt framför datorn.
För nu känner jag friheten igen - att kunna ligga i sängen med en datorn som inte piper och hänger sig så fort jag lyfter eller ibland rent av nuddar den.

Den här har ju dessutom en inbyggd webcam med roliga finesser...

Härligt härligt

Vissa dagar skulle det vara riktigt skönt att hoppa över. Som idag, så jag dricker en starköl efter jobbet.
Det förtjänar jag efter att kroppen insisterat på att den behövde dumpa lite vätska ur tårkanalerna på väg till bussen ikväll. Jag är trött. Jobbat förmiddag, handlat saker som tyngt ryggen på stan i 3 timmar och sedan gått tillbaka till jobbet för att jobba kväll.
Sedan får jag allt lov att storstäda imorgon, åka in till stan för att handla en "från hanar till honor-kontakt" för att kunna köra lite Singstar med några få arbetskamrater imorgon.
Ser verkligen fram emot att bjuda hem de få som kan komma - känns spännande på sätt och vis eftersom alla har en bild av mig på jobbet och nu är det upp till dom att avgöra om den stämmer med mitt privata jag.

***
Jag trivs verkligen på jobbet.
Min chef strålade när hon kom och hälsade på oss häromdagen och jag frågade om det var av någon speciell anledning.
Hon svarade att hon varit på ett café på vårat område och träffat vårdtagare och andra äldre och att hon helt enkelt tyckte att det var så himla kul. Och det förstår jag.
-Jag trivs med att ha en chef som trivs med sitt jobb. Som gör sitt yttersta för att vi ska sträva efter att vara bäst, som känner sina medarbetare och som jag tror att de flesta känner att de kan vända sig till.
-Jag trivs med mina arbetskamrater som känner förtroende för mig, som är omtänksamma och glada, som ber om hjälp när det behövs och som gör sitt bästa för ett gott samarbete.
-Jag trivs med mina vårdtagare som delar med sig av visdom, livshistorier och ibland rena skämt; som ibland får mig att tro att jag är bäst på det jag gör och som får mig att längta till "livet genom".

Jag har hört någon säga något i stil med att "om jag en dag behöver hjälp med att torka rumpan så skjut mig".
Och så många gånger har jag tänkt i de banorna, att jag hellre skulle vilja dö än att genomlida det en del gör.
Men då är jag väl en sådan själ också, som så lätt tänker tankar som aldrig kommer att införlivas men som ändå finns där - att allt vore så mycket lättare om ingenting fanns.
Så jag trivs med mina vårdtagare som får mig att längta till "livet genom"; det där man får älska och älskas, kanske få barn en dag, möten med nya människor, flera nära, kära vänner, att få sörja när de försvinner och  att få finnas där för andra.

Så om än jag en dag sitter där med en reumatisk och 'värksam' kropp;
snälla, Nej - skjut mig Ej!

För övrigt så gör den här låten mig så glad...

tråkigheter

Yey! Fogen på plats! Nu ska det bara hållas fuktigt i några dagar för en ultimat härdning och sedan smetas silikonet dit. Och sedan är det inte alls klart....
 Ska ju dit lister och spottar och täcksidor mm. Men troligtvis får sådant vänta då vi troligtvis tar tag i trappen nästa vecka. Känns ju onödigt att det ska måsta stå nermonterad i ett helt år snart utan att få blir målad ;)

***

Idag hämtar vi min nya dator. Yey!

dator

Är ledig idag vilket innebär att jag är ensam hemma för första gången på 1,5 vecka. Sååå skönt... Framförallt eftersom min dator inte fungerar och att jag nu kan sitta här i lugn och ro i väntan på den nya datorn   jag beställt.

relativ sorg

Våra vänner och vi har drabbats av charadfeber. Det hela startade under vår taco/julmys-middagsbjudning och i fredags drog vi igång för 3e gången.
Helgen fortsatte i goda vänners lags tecken med trippen till Piteå - vi blev i slutändan 6 par som åkte och någon på jobbet frågade mig om vi inte har några singelvänner i vår umgängeskrets?

***
Jag skrev för ett par veckor sedan över hur välsignad jag varit från olycka, och antydde att en vän gick igenom något svårt. Inte många dagar senare drabbades även en kollega till Anton av något fruktansvärt - och så igår en arbetskamrat till mig.

Jag har alltid på något sett ogillat när människor söker efter kopplingar till personerna bakom de tragiska tidningsrubrikerna som om rubrikerna handlat om en känd person som de vill påpeka att de känner.
Jag är själv lite på det sättet, men framförallt för att jag vill må dåligt för en annans skull, jag vill lägga mina tankar på de drabbade och deras nära och kära och jag vill be för deras skull.
Allt blir så mycket mer påtagligt när det rör sig om någon man har en anknytning till, såklart.
Och allt är relativt.

Jag minns när jag i början av min tid på avdelningen mådde som sämst och sms:ade min ängel Johan. Jag bad honom att be för mig precis som jag gjort några år tidigare men den här gången fick jag aldrig nåt svar.

I efterhand fick jag veta att han befunnit sig i Thailand vid den här tiden, uppe i bergen där han med så många andra fick söka skydd från flodvågen.
Allt är relativt.

så less.

Tiden står stilla och trots att folk efter mina förklaringar ständigt försöker intala mig att vi inte har någon brådska, så står tiden stilla - i alla fall i vårt hem.
We´re stuck in a rut och mycket pga det bekväma och lata i att inte göra något annat än det vi i princip har gjort varje dagen sedan bröllopet.

Folk frågar mig ständigt hur det går mer körkortet, renoveringen och om vi inte ska skaffa barn snart. Frågor som bara ger mig ångest.
Visst vill jag allt det där, jag vill ha köket, trappen, sovrummet och hallen klar, jag vill har körkort och slippa känna mig begränsad och visst vill jag ha barn, en dag.
Men det är väldans svårt att ta sig för något. Jag kanske lever i en självuppfyllande profetia när jag säger att jag har otroligt dålig självdisciplin och att jag behöver någon som hjälper mig om jag ska lyckas ta mig för något.

Idag ska jag dock skrapa bort resterna från kakelfixen (som sattes i oktober) så kanske vi en dag framöver lyckas smacka dit lite fog.

Sakta men säkert.