Perez Hilton har sedan begynnelsen älskat Lady GaGa, men nu är han hänfärd! Det roliga är inte vad han har att säga om GaGas nya video, utan att den är regisserad av Jonas Åkerlund, att Alexander Skarsgård spelar med och att GaGa själv pratar svenska!
Haha!
Lär väl i alla fall med största sannolikhet bli lika mycket av en hit som föregående låtar.
Go GaGa!

Jag har idag fått mig ett användbart kök!
Igår kopplade de in vatten och idag har Anton hunnit med att både koppla in den nya diskmaskinen, spishällen och ugnen. Nu gäller det bara att lära sig alla nya maskiner och att vänta in fläktinkoppling :)
Till veckan blir det att kolla på kakel så att man inte behöver oroa sig så mycket över vattenstänk.

Kanske kan man börja baka inför bröllopet snart då? :)

Det är lustigt att jag som ständigt träffar dementa, fortfarande inte vet hur jag ska hantera min egen far som aldrig kommer ihåg något.
Jag har vid minst 3 tillfällen fått glädja honom med att jag ska gifta mig, och har även vid flera tillfällen berättat och pratat om husköpet.
Ikväll fick han tydligen höra om huset från någon annan och har fått för sig att jag inte sagt något om det och därefter lämnat ett röstbrevlådemeddelande där han säger att han inte ska ringa mer och önskar mig ett bra liv. Punkt.

Lite skrattretande är det. Jag vet ju att han inte menar något ont utan helt enkelt tror att jag aldrig ringer trots att det är han som inte ringt sen i september, och jag vet att han måste tro att jag undanhållit saker för honom eftersom han inte kommer ihåg att jag redan sagt det, men ändå... Jag blir så less.

Ikväll blir det därför att skriva ett brev där jag ännu en gång för kämpa för att inte såra och komma med alltför många sanningar, men där jag ändå måste låta honom veta vad som händer med honom och att jag hoppas att han söker och får den hjälp han behöver.
Min största skräck har sedan lågstadiet varit att han ska ta bort sig själv för något jag sagt eller gjort, men jag tänker inte fortsätta att tippa på tå runt någon som inte finns i mitt liv längre, inte mer än som en destruktiv, återkommande och ångestskapande anhörig.
Jag älskar så mycket med honom, men han har trots allt sårat mig mer än han har stöttat och funnits där för mig.

Det är först nu i vuxen ålder och med Anton på min sida som får höra allt som hänt och fortfarande sägs, som jag förstår att min far har behövt mig mer än jag har behövt honom. Det är nu först som jag förstår att jag troligtvis hade mått bättre utan honom; hur hårt det än må låta.

***
För övrigt så mår jag illa över att folk kan se det som en attraktion att bara ett par timmar efter en olyckshändelse kan stå där och skratta och fascineras bara för att någon dött. Själv ville jag bara därifrån på min väg till bussen.
Jag förstår folksamlingar när något just inträffat, och jag förstår anhöriga, vänner och bekanta som vill besöka platsen, men vad är det med folk som gör att en del så gärna vill se spektaklet, att de går och söker efter blodet och luskar ut om det kanske ändå inte var tremeningens svågers frus bror som dog? Som att de vill känna personen i fråga?!

***
Ett sånt långt inlägg och jag undrar över om jag kanske ska vänta med brevet till pappan och istället lägga mig för natten. Ska trots allt upp 5 för att ta mig till jobbet, putsa fönster och sen jobba kväll igen.
Lär säkert sova gott nu när jag spytt galla över så många i ett enda blogginlägg ;)

kök?

Igår påbörjades utstädningen av lägenheten och snart är boendet där ett minne blott.

Idag, när visst alla andra är lediga, så steg Anton upp redan vid 7 för att tillsammans med svärfar och en snickarvän börja sätta upp det nya köket.

Stommarna börjar komma på plats, men vatten och inkopplad spis och ugn lär nog dröja.

Själv hade jag önskat mig lite solande på gården nu när jag inte börjar förrän 16. Men men, det lär väl dröja...

För övrigt så kanske jag inte nämnt att brudklänningen numer hänger nere i klädkammaren och att jag troligtvis vet hur jag vill ha håret; något jag troligtvis kommer att göra själv med lite hjälp av systeryster på den stora dagen.

Nu rör det sig bara om 7,5 vecka kvar och allt jobbigt återstår. När köket väl är färdiginstallerat väntar massvis med plockmat för 60 personer som ska förberedas, ljudanläggningen har vi ännu inte löst och ingen som kan kompa Hildas sång. Vi har fortfarande kvar att ordna med laglig vigsel samt den officiella med Lars. Anton har inga kläder, ingen alkohol är inköpt och jag har ingen aning om hur allt rent praktiskt väl ska skötas under festen; som förvaring av plockmaten, att sedan få fram all mat, att stöka undan eftersom, att ha plats för dans, musikskötande utan att precis alla springer och byter låtar hela tiden osv...

Nåväl, sånt löser sig väl! ;D

Tänk den som ändå hade körkort och inte behövde förlita sig på kärleken hela tiden... Men för er som undrar så står det helt stilla, hela grejen är ett enda stort ångestmoment och jag har fortfarande inte brådska - ingen bulle i ugnen, ingen fot på gasen!

;)

Trots en relativt skötsam alkoholkonsumtion igår med middag på Tatung och sen tjejfest hos Hilda med en kortare sväng ner på stan, så inser jag att kroppen inte alls beter sig som förr.
Visserligen fick jag lov att stiga upp redan 7.30 för att svärfar skulle komma och hjälpa oss lägga golv, och visserligen vaknade jag alldeles för många gånger i natt, men att vara bakis, om än lindrigt, är aldrig kul.

Imorgon flyttar vi förmodligen över de sista möblerna och sakerna från lägenheten; om vi nu får klart golvet att ställa dom på.
Ikväll hoppas jag på premiärgrillning hos Jens och Josse, men även det beror ju på...

Efter ett kvällspass på jobbet tog jag mig med nöd och näppe hem för att kaskadkräkas.
Någonting i min kropp skulle inte vara kvar och efter 11 timmar och närmare 20 turer på toaletten så har jag börjat reda mig och t o m kunnat äta nästan en hel pommeslåda.

Troligtvis var det rester av en pizza som inte var helt reko som ställde till det för mig och med en mage som har otroligt svårt att ställa om sig efter några kräkningar så önskade jag mig själv död vid ett par tillfällen, men imorgon blir det troligtvis Haparanda i alla fall.

Nu börjar vi få tapeter på väggarna, fina dessutom :)

Jobbar kväll idag men steg upp vid 8 efter att målaren visslandes väckt mig med sitt pigga jag.
Nu blir taken på bottenvåningen vita och fina igen och förhoppningsvis så börjar han tapetsera lite smått idag. Tyvärr kommer dock inte de flesta tapeter förrän i slutet av veckan eller i början av nästa, meeen.... vi kan nog vänta några dagar till ;)

På lördag åker jag och Josse med Kommunal-buss till Ikea; nu gäller det bara att surfa runt på hemsidan för att bli inspirerad ;)
Insåg dock att majoriteten av mina pengar har gått till det nya golvet och att några tusen förhoppningsvis ska bli kvar till bröllopet. Nåväl, det blir nog inte att köpa möbler direkt...

Jobbar helg för första gången på 7 veckor och njuter faktiskt litegrann. Solen skiner och igår hämtade jag cykeln som fått nya däck och cyklade både hem igår kväll och till jobbet idag.

Under valborgsmässohelgen firades det en del bland nya grannar och gamla vänner. Nu fattas bara utemöbler och framförallt gärna en solstol; men vem har tid för sådan lyx?

I veckan hoppas vi att målarna har tid att börja ta sig an våra väggar på riktigt eftersom all el och annan "bakom-väggarna-dragning" verkar vara klar.

Det känns så skönt, för inte ens såhär en månad efter husövertagandet är jag less eller att jag tycker att det är jobbigt att bo i en buggarbetsplats med lackputs från trappen eller gipsdamm överallt.
Jag är bara så himla glad över allt som komma skall....