Anette tipsar...

...om denna musikvideo, av M.I.A. Blivit bannad från TV, men kanske fått mer uppmärksamhet just därför. Se den, med eller utan ljud, och tänk över dina fördomar, historiens gång och låt dig ta in det självklara budskapet. Främlingsfientlighet kan inte bli mycket mer dumförklarat.

Nostalgisk

När jag ser ungdomarna cykla omkring här i Bergsbyn om kvällarna känner jag en nostalgisk längtan tillbaka till.... just det, något.
Kanske en tid då ingen ifrågasatte varför man inte hade körkort, då skillnaden mellan arbetsdag och helg inte var lika markant, en tid då allt handlade om killen man var förtjust i och allt annat som jag inte minns längre eftersom jag blivit Gammal.

Jag tror det var någon på radio som nämde att hon/han aldrig drabbades en av en direkt 30-årskris, utan att det snarare var runt 25-27 som livet blev en enda stor Fråga eftersom hon/han slets mellan sin ungdom och att slutligen måsta se sig själv som vuxen.
Och jag har nog kommit till en tid där, framförallt som gift, folk ställer frågor om barnproduktion, och när banken vill träffas för att gå igenom mitt pensionssparande, arbetskamrater undrar över ens huslån, energikostnader och renoveringen av ens Eget hus!
Men samtidigt så lever jag så mycket i det som var.

Jag är vän med väldigt många f.d vänner på Facebook, sådana som jag knappt hälsar numer på men som en gång betydde så mycket.
Och det handlar inte bara om skilda vägar, fortsatta studier eller utlandsflytter.
Det handlar om det där sjuka som kom emellan och som jag varken kan eller vill glömma.

Jag brukar avrunda mina föreläsningar med att berätta om hur den där Tiden idag fortfarande påverkar mig. Bl a att en liten tjej med gamla ätstörningar självklart blir granskad ibland, att jag tror att alla ska tro att jag mår dåligt vid minsta rispa på armarna även om det numer aldrig är självförvållat och att magen min inte riktigt verkar vara som den ska efter åratal av kräkningar.
Men största priset att betala är just att jag skärmade av mig från nära vänner för att leva inom mitt eget skal och att jag troligtvis gått miste om många livslånga vänskaper pga detta.

Men. Jag är frisk. Jag mår bra. Jag har en fantastisk make som inte alltid gör som Jag vill, men som ständigt överraskar mig och gör mer därtill. Jag trivs jättebra på mitt jobb. Jag har en Ida som jag visserligen inte har talat med på x antal månader men vars vänskap inte gör detta till nån stor grej. Jag har en Jennifer som jag tror ödet förde mig samman med. Jag har tjejer som Josefin, Linda, Ally, Linda och Jessi. Jag har en Familj med så många efternamn att jag knappt håller räkningen men som jag alltid kan Räkna med. Jag har en pappa som visserligen gett mig en del hjärtesorg men som jag mest önskar att jag hade lärt känna under andra omständigheter eftersom jag älskar hans person, lugnet och ron; och allt därtill som påminner om mig själv ;)

Och nostalgin gör mig återigen poetisk....

***
Jag minns en rad som gick;
ja visst gör det ont när knoppar brister,
och visst brister vi alla hur vackra vi än må bli?

Och visst spricker vi i fogarna vi spacklat,
ja visst minns vi minnena vi målat över;
och nog brister vi alla hur lyckliga vi än må bli?

Då fasaden ränner
och saknanden skrämmer;
när nostalgin dig övermäktigar.
och förpliktigar dig till att aldrig,
aldrig glömma resten av historien.

Ja visst gör det ont när grunden spricker,
men visst är det lycka när konsten ändå sitter.

***

Imorgon lättar Alimak på plånboken.
Firmafest på Mollys för hela Alimak med respektive - cabaréshow till middagen, sedan Krutov o Co.
Och så fyller en Anton år på söndag så ikväll förbereds tårtfyllningar.
Hmm... kanske borde börja baka alla de där tårtbottnarna inför bröllopstårtorna, nån gång :)

frågor

Det gick jättebra. Bästa omgången hittills.
Fick bra respons från klassen, och om än jag inte är någon expert så hanterade jag frågorna bra.
Svåraste frågan av alla då, som jag får varje gång, och som jag ännu inte vet exakt vad jag ska svara på...

Hur hjälper man någon som man ser har problem med maten eller gör illa sig själv?

usch

På onsdag är det dags för föreläsningen. Jag började ju redan för flera veckor sedan att spåna på ett nytt upplägg, men än så länge har jag knappt kommit någonstans och jag har allra mindre hunnit öva.
Idag var det ju dessutom så fint väder - satt ute i solen med kaffe och bulle och Jenna Jamesons bok i öronen i drygt en timme. Fick dock inte mycket till färg - bara fräknar.

Och ikväll blir det myskväll med pizza och film för 2a gången på en vecka. Men, imorgon blir det andra bullar. Nyttiga.

Ett tips, igen...

Kanske bör bli ett återkommande inlägg - tips.
För jag är dålig på att recensera och dokumentera och leverera mina egna tankar regelbundet. Men så slår det en plötsligt att det finns en viss grej som man bara vill att alla ska kolla upp om de inte redan gjort det - och idag vill jag berätta för er om en tv-serie.

Ni har nog sett ett avsnitt eller två, eller t o m 10, och tycker säkert då att serien är riktigt rolig, härlig och ärlig. Ni känner kanske igen tjejen från American Pie-filmerna och Buffy - the vampire slaughter, eller killen från Nollor och Nördar (mindre känd serie) och Knocked Up. Och sedan kanske ni känner igen den där otroligt coola killen som ni inte riktigt kan placera.
How I Met Your Mother grundar sig i en huvudperson, Ted Mosby, som under seriens gång ,för sina barn, berättar om vägen som leder till att han slutligen träffar deras mamma.
Avsnitten, på dryga 20 minuter, kan visserligen ses fristående som de flesta ser dom på bla tv3 - men det jag vill tipsa om idag är att se dom från början!
Ni vet när ett par vänner, eller du och din partner, har ett insidejoke som ingen utomstående förstår?
Pricken över I:et, det lilla guldkornet, mandeln i gröten; är just alla de små återkommande skämten i serien, som bara vi som följt serien riktigt förstår.

Efter 10 säsonger slutade tv-serien Vänner (typ världens mest populära sit-com) med 8,9 på IMDB. H.I.M.Y.M ligger nu på 8,8.
I´m so proud.

fotleden

Påsken firades inte mer än så att det blev en hel del påskgodis och tårta under alla timmar på jobbet.
Även i morgon hinner jag jobba från morgon till kväll, men jag fick i a f en ledig dag i tisdag. Och visst brukar jag säga att det är skönt att ha något inplanerat och något att stiga upp i tid för på lediga dagar, men nog hade jag gärna tagit en sovmorgon.
Istället blev det röntgen och läkarbesök rörande skruvarna i fotleden. Den smärta jag känner av nån gång då och då som gör att jag haltar lite, inträffar inte tillräckligt ofta eller för intensivt och långvarigt för att läkaren ville gå in med kamera i lederna vilket innebär risker som kanske inte väger jämnt med mina mindre besvär.
Jag höll med honom fullständigt och nöjde mig gott och väl med att få skruvarna bortopererade.
Enligt honom kommer jag troligtvis att få en ny rörlighet i fotleden, men känslan av att leden ibland "hakar" sig och smärtar, kommer troligtvis inte att försvinna med skruvarna eftersom de sitter i benen och såklart inte i självaste lederna.
Blir det värre med åren får jag åter igen ta kontakt med läkare och kanske då kontrollera om leden kanske skadades vid benbrotten eller om det är nåt som ligger och skaver.

Jag är i a f nöjd :)

föreläsarn'

Om ett par veckor är det åter igen dags för mig att föreläsa i en klass. Till denna gång har jag ju tänkt ändra mitt upplägg- något som tidigare byggt på att berätta mitt livs historia, från början till slut. När det nu senast, enligt mig själv, gick så dåligt, så glömde jag i mina ögon bort att berätta om många väsentliga saker.

Jag vill denna gång framföra en klarare bild av hur självaste ätstörningen påverkade mitt liv och hur det kommer sig att man gör kan skada sin kropp som jag gjort.

Jag och Anton pratar ibland om matvanor - både våra egna och andras. Ibland nämner jag en liten historia om hur mycket jag kunde trycka i mig under en hetsätningsattack, eller hur lite jag kunde äta och faktiskt klara mig på; till skillnad från nu när jag så lätt blir illamående och yr av den allra minsta hungern.

Det är inte sådana saker jag vill förmedla under min föreläsning, och det har jag inte heller tidigare gjort. Däremot vill jag ge eleverna en bild av hur omfattande ett bulimiskt liv är, och hur man på så många sätt kan skada sin kropp utan att nämna detaljer som antal kräkningar, snitt eller blåmärken.

Mitt tidigare upplägg har ju egentligen varit lite onödigt - för hur mitt liv än har sett ut, och vad som än ledde till mina problem, så är det ju alltid olika.
För min del tror jag, och kanske är det en självuppfyllande profetia, att det grundar sig i min personlighet. Att jag alltid kännt mig liten, ömtålig och i stort behov av omsorg och uppmärksamhet.

Som en orkidé. Eller porslinsdocka som mamma alltid sa.