föreläsarn'

Om ett par veckor är det åter igen dags för mig att föreläsa i en klass. Till denna gång har jag ju tänkt ändra mitt upplägg- något som tidigare byggt på att berätta mitt livs historia, från början till slut. När det nu senast, enligt mig själv, gick så dåligt, så glömde jag i mina ögon bort att berätta om många väsentliga saker.

Jag vill denna gång framföra en klarare bild av hur självaste ätstörningen påverkade mitt liv och hur det kommer sig att man gör kan skada sin kropp som jag gjort.

Jag och Anton pratar ibland om matvanor - både våra egna och andras. Ibland nämner jag en liten historia om hur mycket jag kunde trycka i mig under en hetsätningsattack, eller hur lite jag kunde äta och faktiskt klara mig på; till skillnad från nu när jag så lätt blir illamående och yr av den allra minsta hungern.

Det är inte sådana saker jag vill förmedla under min föreläsning, och det har jag inte heller tidigare gjort. Däremot vill jag ge eleverna en bild av hur omfattande ett bulimiskt liv är, och hur man på så många sätt kan skada sin kropp utan att nämna detaljer som antal kräkningar, snitt eller blåmärken.

Mitt tidigare upplägg har ju egentligen varit lite onödigt - för hur mitt liv än har sett ut, och vad som än ledde till mina problem, så är det ju alltid olika.
För min del tror jag, och kanske är det en självuppfyllande profetia, att det grundar sig i min personlighet. Att jag alltid kännt mig liten, ömtålig och i stort behov av omsorg och uppmärksamhet.

Som en orkidé. Eller porslinsdocka som mamma alltid sa.