Kanske en tid då ingen ifrågasatte varför man inte hade körkort, då skillnaden mellan arbetsdag och helg inte var lika markant, en tid då allt handlade om killen man var förtjust i och allt annat som jag inte minns längre eftersom jag blivit Gammal.
Jag tror det var någon på radio som nämde att hon/han aldrig drabbades en av en direkt 30-årskris, utan att det snarare var runt 25-27 som livet blev en enda stor Fråga eftersom hon/han slets mellan sin ungdom och att slutligen måsta se sig själv som vuxen.
Och jag har nog kommit till en tid där, framförallt som gift, folk ställer frågor om barnproduktion, och när banken vill träffas för att gå igenom mitt pensionssparande, arbetskamrater undrar över ens huslån, energikostnader och renoveringen av ens Eget hus!
Men samtidigt så lever jag så mycket i det som var.
Jag är vän med väldigt många f.d vänner på Facebook, sådana som jag knappt hälsar numer på men som en gång betydde så mycket.
Och det handlar inte bara om skilda vägar, fortsatta studier eller utlandsflytter.
Det handlar om det där sjuka som kom emellan och som jag varken kan eller vill glömma.
Jag brukar avrunda mina föreläsningar med att berätta om hur den där Tiden idag fortfarande påverkar mig. Bl a att en liten tjej med gamla ätstörningar självklart blir granskad ibland, att jag tror att alla ska tro att jag mår dåligt vid minsta rispa på armarna även om det numer aldrig är självförvållat och att magen min inte riktigt verkar vara som den ska efter åratal av kräkningar.
Men största priset att betala är just att jag skärmade av mig från nära vänner för att leva inom mitt eget skal och att jag troligtvis gått miste om många livslånga vänskaper pga detta.
Men. Jag är frisk. Jag mår bra. Jag har en fantastisk make som inte alltid gör som Jag vill, men som ständigt överraskar mig och gör mer därtill. Jag trivs jättebra på mitt jobb. Jag har en Ida som jag visserligen inte har talat med på x antal månader men vars vänskap inte gör detta till nån stor grej. Jag har en Jennifer som jag tror ödet förde mig samman med. Jag har tjejer som Josefin, Linda, Ally, Linda och Jessi. Jag har en Familj med så många efternamn att jag knappt håller räkningen men som jag alltid kan Räkna med. Jag har en pappa som visserligen gett mig en del hjärtesorg men som jag mest önskar att jag hade lärt känna under andra omständigheter eftersom jag älskar hans person, lugnet och ron; och allt därtill som påminner om mig själv ;)
Och nostalgin gör mig återigen poetisk....
***
Jag minns en rad som gick;
ja visst gör det ont när knoppar brister,
och visst brister vi alla hur vackra vi än må bli?
Och visst spricker vi i fogarna vi spacklat,
ja visst minns vi minnena vi målat över;
och nog brister vi alla hur lyckliga vi än må bli?
Då fasaden ränner
och saknanden skrämmer;
när nostalgin dig övermäktigar.
och förpliktigar dig till att aldrig,
aldrig glömma resten av historien.
Ja visst gör det ont när grunden spricker,
men visst är det lycka när konsten ändå sitter.
***
Imorgon lättar Alimak på plånboken.
Firmafest på Mollys för hela Alimak med respektive - cabaréshow till middagen, sedan Krutov o Co.
Och så fyller en Anton år på söndag så ikväll förbereds tårtfyllningar.
Hmm... kanske borde börja baka alla de där tårtbottnarna inför bröllopstårtorna, nån gång :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar