nytt

Så är snart en nytt år här och där med nya möjligheter och en hel del förändringar.

Jag brukar aldrig ge nyårslöften men kanske ska jag det i år. Som det sägs ska löftet vara realistiskt och målet inte för högt.

Jag har faktiskt funderat på att ge upp godis, ett tag iaf. Har insett att jag efter att ha bytt p-piller för ett par månader sedan ätit betydligt mycket mindre godis än i vanliga fall (kanske därav min lilla viktnedgång?) och det känns skönt.

Inte för att jag vill gå ner i vikt utan för att mitt godisätande alltid har förknippats med ätstörningen. Nästan varje gång jag äter godis så hetsar jag i mig det utan att riktigt njuta.

Tidigare åt jag godis precis varje dag men senaste tiden blir det kanske 1 gång i veckan, men fortfarande inte någon riktig njutning så som godis förtjänar :)

Men vi får se... Har även ett annat hemligt löfte som ska satsas på men det behåller jag helt för mig själv.

Ikväll jobbar jag till 21 och därefter blir det att snofsa upp sig hemma innan jag går till Johannes årliga nyårsfest här på Sjungande. Tyvärr missar jag fonduen till middag, men! Kan ni förstå att Anton/vi äger 3(!) fondueset!

*****

Igår ändrade jag mig. Efter min förra resa ner till pappa för drygt 2 år sedan så var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle besöka dom igen.

Men i o m senaste dagarnas händleser och samtal så har jag nu bokat om resan till Malmö i februari. Efter en övernattning åker jag istället för hem till Klippan och stannar i några dagar.

Förhoppningsvis så löser det sig med semesterdagarna också...

Det svåra kanske kommer att vara att komma ner dit och umgås på ett vanligt sätt utan att jag ska påminnas om förra gången. Som syster sa så är jag ju säkert starkare nu men än i dag knyter det sig i magen då jag tänker på hur förra resan artade sig.

***

Min nya telefon har kommit. Efter bara 2 vardagar fick jag hämta min lilla guldklimp; och så se lyxiga bara kartongerna var! Nämen, ärligt talat så fick jag här möjligheten att ta en bild med mobilen och sedan föra över den via bluetooth till den bärbara datorn jag fick i julklapp. Jaa si, teknologi kan vara spännande :)

ajajaj

Jag gick verkligen miste om grymt många fina vänner under åren som sjuk. Sedan dess verkar jag nästan ha förlorat ännu fler och jag vet att det helt och hållet är mitt eget fel.
Varför så dålig på att ringa och besöka, varför denna ångestkänsla av att ta kontakt med människor jag älskar?
Julen i år har tyvärr inte givit mig ro utan snarare rört upp något långt där inne som gjort mig ledsen och besviken på mig själv. Jag är ingen go-getter som tar det hon vill ha och det är nog inte heller min ambition. Men vänskaper blir inte serverade på fat och nog hade jag kunnat göra mer för de som fanns...

Jag ser iaf fram emot resan söderut där jag hoppas och tror på att allt kommer att kännas som vanligt igen.

***

Och så var det fadern som alltid kommer att ligga tungt över hjärtat till den dagen jag förlorar honom och ångrar allt som aldrig sades.
Nu ligger han där nere sjuk, som alltid, och med en fru som knappt orkar med längre. Och själv försöker jag bara hålla en distans för att inte såras som förr.
Jag vet varken ut eller in då jag nu efter många år faktiskt har lärt mig att sätta ned foten gentemot honom men samtidigt smärtar det så att veta hur mycket han önskar att jag ringde oftare och hur illa han tycker om att jag aldrig gör det.

Så var självaste julafton över.
Trevligt att fira med den egna familjen efter några år, men självklart kändes det ensamt utan Anton.
Om några timmar beger jag mig dessutom till jobbet och hoppas på att jag hinner träffa honom innan dess.

en tandläkare

Innan jag skriver om det som förgyllt min dag och tron på det goda julen för med sig så ska jag först ge tummen upp åt storebror Thomas nya tjej, Lotta.
Fick chansen att ta en fika med paret och svåger Anders och mötte sedan upp Anton innan jag begav vidare mot folktandvården.

****

Då jag i förmiddags ringde med kort varsel så bokade de in mig hos en tandhygenist.
Minuterna på plats gick och då jag visste att det bara var några minuter kvar på arbetsdagen så fick jag komma in till hygenisten som ganska direkt gick iväg för att se om min tandläkare var kvar och ville titta i munnen.
Hon tog sedan några röntgenplåtar där allt såg bra ut och därefter komTandläkaren med stort T in. Inte min tandläkare visserligen då hon verkade ha gått hem för dagen, men vad han nu än hette så kom han att förgylla min dag.

Troligtvis var jag sista patienten innan julfirandet och kanske var det därför han lugnt och systematiskt undersökte min visdomstand och käka. Aldrig förr har en tandläkare bett mig vrida huvudet fram och tillbaka och känt på mina körtlar! (?)
Sedan frågade han om jag kanske ville ha bedövning, bara för att slippa smärtan för några timmar, och visst tänkte jag; Det kan jag gott unna mig!
Efter en stund började han sticka mig med ytterligare en spruta för att skölja bort bakterier mm och bedövningen till trots så smärtade detta ännu mer.
Då han sedan avslutade med att råda mig att kombinera Alvedon och Ipren de kommande dagarna så inflikade han även att jag kunde strunta i att gå förbi receptionen på vägen ut och istället se hela besöket som en julklapp! Han tipsade även om att jag istället kunde slösa pengarna på en extra julklapp till killen, kanske en punschflaska?

Så kan det gå!
Tackade så hemskt mycket och gick ut från tandläkaren, lyckligare än någonsin över plötsligt drabbad tandvärk!

Åhh, så typiskt! Har just ringt och fått en akuttid hos Folktandvården i eftermiddag för att se om de kan hjälpa mig med inflammationen runt visdomstanden som varit på väg upp i drygt ett år nu.
Kan ju nämna att aptiten inte är på topp inför all julmat när jag nu snart ska ta ytterligare en Ipren mot smärtan. Vaknade 3 ggr inatt av den molande värken och chansade därför med att få en tid redan idag; vad de än gör med mig i eftermiddag så är jag förhoppningsvis något så när återställd till julafton :)

***
Nu har jag äntligen dragit mig i snålörat och beställt efter en ny mobiltelefon; visst ska man kunna unna sig det?

juljobb

Ska strax traska tillbaka till jobbet för att jobba mina sista timmar innan jag går på 3-dagarsledighet.
Anton har just åkt iväg till Nyliden för att fira årets mörkaste dag, något jag tråkigt nog missar för andra året i rad.

Att jobba med äldre den här tiden på året är verkligen givande.
Vårat kontor lider aldrig brist på godsaker, både från vårdtagare och alla vi arbetande, och så fantastiskt det är att se tunna, reumatiska damer stå och koka risgrynsgröt eller baka saffransbröd när de i vanliga fall inte ens tar sig för att äta en vanlig måltid utan att vi påminner dom.
Alla lyser upp och trots att många är för trötta för att spendera en hel julafton med familjen så är det roligt att se att så många får chansen till iaf några timmars firande; antingen på annat håll eller att anhöriga ser till att komma förbi.

Sen finns det ju dock alltid några som får sitta hemma helt själv, men det är ju där vi kommer in i bilden :)

Efter jobbet igår blev det att handla inför julen och även att göra julmysigt innan främmandet.
Jag hann bjuda på glögg, saffransbröd, julgodis, pepparkakor med ädelostdipp och julmust innan Grinchen slogs på och jag somnade. Så de första 20 och de sista 2 minutrarna.

Idag har jag dock varit lite piggare efter sovmorgon och hunnit griljera de 2 julskinkorna; en till mig och Anton och en till julafton. Hur länge håller de förresten? I förpackningen skulle de hålla fram till några dagar i januari, men nu då?

Ska strax gå hem från jobbet om än jag redan slutat för 25 minuter sedan. Känns skönt att sitta här i lugn och ro någon gång.
Pratade med chefen idag och hon nämnde att min käre Robert skvallrat om att jag kanske känner mig lite ouppskattad, men som den bra chef hon ändå är så försäkrade hon mig att så inte är fallet. Jag är väl medveten om vilken förmån jag har som får lägga eget schema och faktiskt har möjligheten att vara med och bestämma lite här trots att jag inte ens är i närheten av en anställning.
Den senaste frustrationen handlar nog mer om att jag är less på att vara en av få på detta ställe som alltid måste dra ett tyngre lass när det kommer till sysslor, trots att jag "bara" är en vikarie utan "egentligt ansvar".

Tack och lov då för de mer fantastiska arbetskamraterna som ofta är duktiga på att skryta upp mig inför chefen och verkligen låter henne veta vilken tillgång jag faktiskt är ;)

Tji fick jag efter 3 timmars sömn; får lov att förlänga dagen och jobba till 16 istället.

oron

Ännu en natt med en hel del vändningar i sängen. Till slut måste man helt enkelt stiga upp, fördriva en timme eller 2 vid datorn, för att ha en chans att få iaf några timmars sömn innan jobbet. Slutar redan 12 imorgon och hinner säkert ta igen mig lite innan julmyset med älsklingen, Hilda, Tim, Lars och Jennifer framför Grinchen.

Jag kommer alldeles för ofta på mig själv med att ligga vaken mitt i natten och fundera över jobbet, vårdtagare och vad som måste göras. Jag försöker verkligen att släppa allt när jag går hem för dagen eller kvällen, men det är svårt att släppa det där som omedvetet smyger sig på en under sömnen och väcker en rastlös i kroppen.

Kommande 6 veckorna jobbar jag dock lite mindre och kanske kommer det att lätta då.
Jag är och kommer nog alltid att vara en sådan som har svårt att släppa på ansvaret och vill kontrollera allt själv, men tyvärr är det svårt att göra något åt det på ett ställe som min arbetsplats där många knappt ifrågasätter varför det ibland skiter sig.
Ungefär som hemma ;)

***

Jag ser fram emot jul men saknar vännen som jag inte pratat med på sååå många månader och som jag ändå inte tar mig för att ringa.
Jag älskar dig så mycket min kära maskros.

Efter vad som känns som världens längsta lediga helg så ska jag strax bege mig till jobbet igen.
Firade Kevins vinst hos syster i fredags och på lördagen var det födelsedagsmiddag för Lina i Nyliden.

Är så less nuförtiden. Hade ett fint samtal med Anton igår där jag fick lätta på alla tankar och känslor.
Är less på jobbet, vardagen och ibland t o m livet. Men sådant kommer och går. Mest sover jag hela tiden, ser på TV och funderar över alla saker som "Måste" göras.

Nu har jag få lediga dagar kvar fram till julafton, 2, och funderar på att ta ut en obetald semesterdag om det går. Har fortfarande kvar att hitta en julklapp till den som jag alltid har svårt att hitta något till och julkorten har jag inte heller hunnit göra i år.

Men men, god jul på er alla :)

Det är kallt ute idag och jag hoppas på att långkalsongerna värmer tillräckligt.
Första veckan på jobbet i februari 2007 så var det runt -27 och täckbyxor var ett nödvändigt ont, inte roligt att dra av och på dessa hela tiden. Borde köpa mig ett enklare par...

***
Till helgen är jag ledig igen och har jag tur så blir det Idol-final hos systeryster på fredag? Om de har öppet hus..? :)

Konsekvensen av att sova dåligt en natt, ha en tuff första halva a v arbetsdagen och sedan försöka ta igen lite av den förlorade sömnen under dagen? Ytterligare en natts dålig sömn. Vaknade redan en timme efter att jag lagt mig av ett oroligt vridande och vändande i sängen, bara att stiga upp!

Har ätit en hel del knäck nu och sockret kanske inte direkt kommer att stilla min rastlöshet...

Jobbar tack och lov kväll även imorgon med start först kl 12, men jag gruvar mig redan och har insett att jag kommer att måsta sätta ner foten snart; något jag borde ha gjort för länge sedan.

För varje månad i snart 2 år har jag arbetat under de ordinaries arbetsplatsträffar och varje gång kallar vi in minsta antalet vikarier som vi trångt fördelar arbetet mellan.

Först idag, efter att ha planerat inför vårt arbete imorgon, så slog det mig att vi som vikarier faktiskt borde få lata oss litegrann och därmed vara fler under dessa träffar. Varför i allsin dar ska vi, som inte anses tillräckligt viktiga för att vara med på träffarna, behöva belastas till den yttersta gränsen vid varje träff? Visst förtjänar vi lite underlättning när det oftast bara är jag, någon skolungdom och springvickare som kanske inte alltid vet vad som ska göras och var till det ska ringas vid olika händelser, som jobbar?

Vilken nedstampning va! Men ärligt talat så säger jag det lite med glimten i ögat eftersom det iaf sedan ett år tillbaka alltid är jag som på eget bevåg tagit på mig ett ansvar som egentligen inte varit mitt. Jag har nog hela tiden kunnat kräva mer uppbackning och arbetsstyrka men helt enkelt inte kommit på tanken.

Enough said; nu in för andra nattförsöket...

ååhh.... visst är det här man får klaga?
Efter oroliga 4 timmars sömn och en alldeles för tidig frukost vid 4.30 så såg jag fram emot att fika lite extra där vid 10-tiden.
Men så såg ödet till att jag skulle bli en sån där måttligt populär person med kontrollbehov som just innan fikat ville dubbelkolla min morgondag.
Fick efter det ringa X antal samtal, bl a 15 stycken till chefen som aldrig svarade, 4 till vikariesamordningen, några vikarier osv för att ta reda på varför det fattades 5 inbokade vikarie-turer; bl a fanns ingen inbokad att jobba 13-16 IDAG.
Efter att chefen inte svarat så var det bara att ringa all-vetaren Robert på jobbet som till slut fick fram att det måste varit chefen som tabbat sig.

Vid 12 gick jag iaf hem; därmed inte längre mitt problem, och har nu hunnit vila en stund.
Så.... tillbaka till jobbet.

ååå...

Efter en orolig natt steg jag upp 03.50 och börjar bli lagom less i väntan på jobb.

Går delad tur och ser redan fram emot att ta igen lite förlorad sömn under de lediga timmarna.

Igår fick jag tummen ur och tog mig ner på stan för lite julklappsshopping.

Är klar med de lättare men har förhoppningsvis tid senare i veckan att göra en nytt försök på resterande.

Det är nu man tänker tillbaka på åren då man hade 2-3 personer att köpa till och undrar hur man kunde tycka att Det var svårt.

Ovan en bild från tjejkvällen hos Hilda. Hon hade köpt ett jätteroligt spel kvällen till ära; "Trodde du ja" och här kan ni se mig dansa tango med Josefin :)

Har ni nån gång som upptagen träffat nån av det motsatta könet som ni verkligen tyckt om, alltså helt platoniskt?

Träffade ikväll två bröder som vi i sällskapet beskrev som en blandning av Schulman (samspelet?) och Rongerdal-bröderna (de snaggade håren?); men såååå mycket snällare.... "Klickade" verkligen med en av bröderna och tog hans nummer (?) efter att ha klargjort att jag gärna skulle vilja presentera honom för min trolovade :)

Det härliga var iaf att jag hade ett riktigt bra samtal med en vilt främmande person och trots att vi kanske aldrig blir kompisar så fick jag leva upp av lite uppmärksamhet. Den där som man behöver av just främlingar som inte känner till någonting om dig.
Det handlar absolut inte om romantik eller brist på uppmärksamhet från mina nära och kära; utan att kunna vara sig själv utan att gå in i gamla roller, inte vara den du alltid varit.

Uppdatering:

Så här i efterhand kan jag ju meddela att vi vikarier fick en julklapp istället för julbord och det nöjer jag mig med; ett par biobesök är inte fy skam. :) Någon måste ju såklart jobba när de andra går och äter, och på det andra kontoret är det betydligt fler än våra 2 som skulle måsta ha ersatts om vi alla fått gå på julbord.

Nu blir det jobb igen...

surt jobb

Igår blev det 6 plåtar saffransbröd. Experimenterade lite som vanligt (annars blir det väl inte lika skoj?). Vi hann även med att tvätta hela 9 maskiner, så förhoppningsvis klarrar vi oss till jul :P

Nu ska jag strax iväg på vikarieträff för oss som inte är inpoolade. Fick häromdagen höra att chefen ändrat sig och att jag iaf inte får följa med på årets julbord; för var drar man då gränsen för de andra inlasade? Nu är vi ju bara två stycken inlasade hos oss för tillfället och båda hade först fått infon om att vi skulle med.

Visst förstår jag chefen, som för övrigt enligt mig är en väldigt bra chef, men det svider lite...

I snart 2 år har jag försörjt mig på det där stället, arbetat varenda arbetsplatsträff och arbetar oftare än många ordinarie. Jag är kontaktperson åt ett par vårdtagare, har oftast mer koll på vad som händer runt vårdtagarna än många ordinarie, jag gör mycket som jag kanske inte skulle behöva göra och nya vikarier blir oftast förvånade när de hör att jag är "en av dom".

Jag trivs på mitt jobb, vi har ett bra gäng och jag känner mig verkligen hemma där; så visst känns det surt att min chef känner sig tvingad att dra den där "gränsen".

Framförallt när man hör om min kära vän Jennifer som inte bara får vara med på arbetsplatsträffar (där tycker de att hon borde det eftersom även hon är kotaktperson) utan även får går ut och äta med sina arbetskamrater.

Men men, nästa julbord kanske jag får sitta med vid...