Jag gick verkligen miste om grymt många fina vänner under åren som sjuk. Sedan dess verkar jag nästan ha förlorat ännu fler och jag vet att det helt och hållet är mitt eget fel.
Varför så dålig på att ringa och besöka, varför denna ångestkänsla av att ta kontakt med människor jag älskar?
Julen i år har tyvärr inte givit mig ro utan snarare rört upp något långt där inne som gjort mig ledsen och besviken på mig själv. Jag är ingen go-getter som tar det hon vill ha och det är nog inte heller min ambition. Men vänskaper blir inte serverade på fat och nog hade jag kunnat göra mer för de som fanns...
Jag ser iaf fram emot resan söderut där jag hoppas och tror på att allt kommer att kännas som vanligt igen.
***
Och så var det fadern som alltid kommer att ligga tungt över hjärtat till den dagen jag förlorar honom och ångrar allt som aldrig sades.
Nu ligger han där nere sjuk, som alltid, och med en fru som knappt orkar med längre. Och själv försöker jag bara hålla en distans för att inte såras som förr.
Jag vet varken ut eller in då jag nu efter många år faktiskt har lärt mig att sätta ned foten gentemot honom men samtidigt smärtar det så att veta hur mycket han önskar att jag ringde oftare och hur illa han tycker om att jag aldrig gör det.
1 kommentar:
Jag känner igen mig i allt du skriver. Både om vänner och fäder. Vänner kommer och går. Men dom riktiga förlorar man aldrig. Allas livssituationer förändras och så även vänskapsbilden. Vad gäller pappor och mammor så kan det vara lite mer svårt. Jag han aldrig säga till min pappa allt det jag ville innan han gick bort. Men vi var varken vänner eller ovänner. Vi var bara främlingar. Det ångrar jag mest av allt. Mår man bara dåligt av att ha kontakt med en förälder så kanske man inte ska ha det. Känns ganska logiskt. Men inte lätt. Han är ju ändå pappa....
//Ante
Skicka en kommentar