Det är lustigt att jag som ständigt träffar dementa, fortfarande inte vet hur jag ska hantera min egen far som aldrig kommer ihåg något.
Jag har vid minst 3 tillfällen fått glädja honom med att jag ska gifta mig, och har även vid flera tillfällen berättat och pratat om husköpet.
Ikväll fick han tydligen höra om huset från någon annan och har fått för sig att jag inte sagt något om det och därefter lämnat ett röstbrevlådemeddelande där han säger att han inte ska ringa mer och önskar mig ett bra liv. Punkt.
Lite skrattretande är det. Jag vet ju att han inte menar något ont utan helt enkelt tror att jag aldrig ringer trots att det är han som inte ringt sen i september, och jag vet att han måste tro att jag undanhållit saker för honom eftersom han inte kommer ihåg att jag redan sagt det, men ändå... Jag blir så less.
Ikväll blir det därför att skriva ett brev där jag ännu en gång för kämpa för att inte såra och komma med alltför många sanningar, men där jag ändå måste låta honom veta vad som händer med honom och att jag hoppas att han söker och får den hjälp han behöver.
Min största skräck har sedan lågstadiet varit att han ska ta bort sig själv för något jag sagt eller gjort, men jag tänker inte fortsätta att tippa på tå runt någon som inte finns i mitt liv längre, inte mer än som en destruktiv, återkommande och ångestskapande anhörig.
Jag älskar så mycket med honom, men han har trots allt sårat mig mer än han har stöttat och funnits där för mig.
Det är först nu i vuxen ålder och med Anton på min sida som får höra allt som hänt och fortfarande sägs, som jag förstår att min far har behövt mig mer än jag har behövt honom. Det är nu först som jag förstår att jag troligtvis hade mått bättre utan honom; hur hårt det än må låta.
***
För övrigt så mår jag illa över att folk kan se det som en attraktion att bara ett par timmar efter en olyckshändelse kan stå där och skratta och fascineras bara för att någon dött. Själv ville jag bara därifrån på min väg till bussen.
Jag förstår folksamlingar när något just inträffat, och jag förstår anhöriga, vänner och bekanta som vill besöka platsen, men vad är det med folk som gör att en del så gärna vill se spektaklet, att de går och söker efter blodet och luskar ut om det kanske ändå inte var tremeningens svågers frus bror som dog? Som att de vill känna personen i fråga?!
***
Ett sånt långt inlägg och jag undrar över om jag kanske ska vänta med brevet till pappan och istället lägga mig för natten. Ska trots allt upp 5 för att ta mig till jobbet, putsa fönster och sen jobba kväll igen.
Lär säkert sova gott nu när jag spytt galla över så många i ett enda blogginlägg ;)
1 kommentar:
Kram Lilla Syster Yster!!
Skicka en kommentar