fredag, februari 26, 2010

Den Nakna Sanningen.

Tidigare i veckan frågade en kvinna jag är kontaktperson åt om mina ärr.
Det är bara några få vårdtagare som gjort det tidigare, och ofta har de dragit nåt skämt direkt efter liksom för att lätta upp stämningen, och jag har aldrig känt behovet av att vidareutveckla sanningen.
Denna gång gällde det dock en kvinna som jag av olika anledningar trodde skulle förstå. Jag vet att hon respekterar mig och är nöjd över mitt kontaktmannaskap och att berätta sanningen för henne skulle inte göra mig mindre mogen eller trygg i hennes ögon.

Och det är fantastiskt vilka relationer man får inom äldreomsorgen. Att gå hem till någon för att hjälpa dom med allt mellan ett kort samtal i farstun, en påminnelse om medicin, matlagning, till att få ge dom en känsla av renlighet och i slutändan värdighet.
Som jag sagt till min chef så vet jag att min starkaste tillgång i jobbet är mina vårdtagar-relationer. Kanske för att jag inte känner att jag gör dom en tjänst, utan för att jag är serviceinriktad och ständigt eftersträvar att lämna en vårdtagare nöjd. Kanske för att jag aldrig glömmer att det är jag som kommer in i Deras hem.
Det luriga är dock att man kommer somliga närmre än andra, och det är en fin gräns mellan att dela med sig av sitt personliga liv och att vara riktigt privat.
De flesta vårdtagarna visste exempelvis om att jag skulle gifta mig, några klippte t o m ut oss ur tidningen, och många frågar mig regelbundet hur det går med renoveringen av huset.
Men att jag levt med ätstörningar har jag aldrig talat med någon om trots att jag ofta får höra att jag borde äta upp mig lite. Och ärren märker jag att en del ser, men det är som sagt var få som nämner dom.

Denna gång fick jag i alla fall bekänna färg; att jag gjort det mot mig själv för att jag mått dåligt och inte värderat min egen kropp tillräckligt högt för att ta hand om den.
I efterhand förstår jag vad det säger om min relation till just denna kvinna; att trots att jag i slutändan bara vill vara omtyckt så känner jag mig så trygg i vad jag tror är hennes bild av mig.
Professionell.

2 kommentarer:

Linn sa...

Så vackert Anette.

Anonym sa...

Ja, det var mycket fint!

/Kram mamma