work-cut

Jag sitter med nytonat hår som precis som vanligt blev lite för mörkt. Mitt hår måste ju suga åt sig färgen som Torky!

Efter en tid med ryggbesvär hoppade jag in extra igår på jobbet för att sedan gå på arbetsplatsträff där mina farhågor besannades. Vi har förlorat otroligt många vårdtagare de senaste månaderna; en del som blivit bättre, andra sämre och fått flytta, och någon som avlidit.
Så när vi igår satt med bemanningskrav och arbetstimmarna för nästa schema så blev det tydligt att vikarien som i 2,5 år glidit fram på en räkmacka inte längre kommer att få ta samma plats som tidigare.
Det förvånade mig som sagt var inte, men jag hade nog inte trott att slaget skulle bli så hårt. Chefen försäkrade mig dock om att de ska försöka ordna en halvtid åt mig på kommande schema, och därefter kanske jag behövs mer igen.
Mitt kontrollbehov kommer troligtvis att få tagga ner litegrann, eller bli än värre. Jag har 4 vårdtagare jag är kontaktperson åt som jag redan nu knappt har funnit tid åt; för städ, sociala stöd, duschar; och min plats som kostombud har än så länge bara inneburit lite backup till den gamla, en föreläsning och medverkan på ett par träffar.

Anton tycker att det är så roligt att jag pratar med så gott självförtroende om jobbet. Ibland får jag en obekväm känsla av att jag överdriver med min betydelse, men oftast är jag faktiskt väldigt stolt. Jag vet att såväl arbetskamrater som vårdtagare kommer att sakna mig, attjag har varit en bra resurs och varit väldigt omtyckt. Vårdtagare påpekar ofta mitt lugn och litar på att jag kan mitt jobb.
Tänk er själv, ni som inte jobbat så intimt med människor; att som arbete få träffa människor som just du får lov att hjälpa, som släpper in dig i deras privataste angelägenheter, som ständigt ger dig uppskattning och tacksamhet. Och att du dessutom får betalt för denna självförtroendeboost! :D

Nu är ju dock troligtvis inte det här slutet; senare i höst kanske jag behövs mer igen. Tills vidare får jag förlita mig på att Anton peppar mig ;)
Ärligt talat så ser jag faktiskt fram emot att jobba lite mindre. Jag klarar mig alltid ekonomiskt, och mentalt så behöver jag nog lämna över lite ansvar över alla vårdtagare ett tag.

***
Idag ska jag tillsammans med en kille från jobbet på en drama/föreläsning om Anhörigas Situation, och har jag tur kanske jag hinner med en kram från systeryster som jobbar i samma byggnad ;)