Porslinsdockan Anette

Jag skrev igår ett inlägg ang. känslighet på en community och idag vidareutvecklade jag det hela. Tänkte att jag skulle dela med mig av mina tankar även här i bloggen.
Det handlade om hur jag alltid varit en porslinsdocka och Sofia Å kom "på tal".

Sofia var ju och föreläste här i Skellefteå i vintras och jag var där med mamma. Hon tog upp begreppet orkidébarn när hon talade om varför hon hamnade där hon en gång var. Sofia Åkerman är nämligen Sveriges "mest kända självskadare" och sattes som 16 åring på rättspsyk för att ingen visste vad de skulle göra med hennes sjuka jag. Hela grejen stred naturligtvis egentligen mot FNs barnkonvention; ett barn ska inte tvingas genom LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) till att vistas bland dömda mördare och dylikt. Under flera år slussades hon gång på gång vidare till nya avdelningar som en svårt självskadande anorektiker och den som till slut fick henne på rätt väg var hon själv.

Sofia är en otroligt stark person och det var just därför hon kunde bli så sjuk. När jag var fast i träsket ville jag så gärna ha den självdisciplinen som så många gravt sjuka anorektiker och självskadare ofta har; jag kände mig misslyckad som inte kunde gå ner ännu mer i vikt och som inte vågade skära, bränna eller slå mig ännu mer.
Det är iallafall den där starka sidan som även fick Sofia att tillfriskna. Hon skrev så småningom en bok, Zebraflickan, som kom att vara till stöd både för dom som ville ta sig ur det sjuka och de som ville gräva sig ännu djupare ner i det. För nån vecka sedan tog Sofia studenten 3 år efter sina jämngamla och flyttar snart till egen lägenhet. Hon är egen företagare, arbetar bl a som illustratör till olika tidningar samt håller olika slags föreläsningar både runt om i Sverige och Norge.
I sommar passar hon dessutom två flickor på 3 och 5 år några timmar per dag och i hennes senaste blogginlägg nämnde hon att hon efter att bara ha träffat dom i en vecka redan kan känna av att 5åringen är ett litet orkidébarn.

Vi känner av sånt vi porslinsdockor. Kanske bara lite men ändå snäppet bättre, än många andra. Jag ser så lätt skillnad på de som är naturligt magra och de som gör allt för att vara det. Mina blickar förs ofta rent omedvetet till folks armar om jag ser en sorg i deras blick, ett påklistrat och ansträngt leende och jag har lärt mig att inte ta någons liv för givet.

För jag tror nämligen att det finns åtminstone två kategorier av människor som insjuknar i en ätstörning och/eller ett självskadebeteende.
Antingen är man just ett orkidébarn som helt enkelt inte riktigt klarar av livets hårda skola lika bra som andra; man växer upp med en medfödd känslighet och kompenserar ofta detta med att vilja ta på sig mer ansvar och kontroll än man kanske klarar av. Den andra kategorin tillägnas de som tyvärr drabbats av ett trauma; övergrepp, död, missbrukande föräldrar och dylikt, och som väljer flykt i det sjuka.

Jag har varit otroligt skonad från trauman. Aldrig blivit det minsta antastad, vad jag iallafall kommer ihåg, har aldrig mist en älskad till döden eller något liknande. För jag har alltid varit en orkidé, eller som mamma kallar det, porslinsdocka.
Jag grät väldigt mycket i min ensamhet som barn, såg ofta livet som onödigt och led av självmordstankar redan på lågstadiet. Jag klarade inte av kritik och har än i dag fortfarande svårt för att hålla tårarna tillbaka när någon påpekar något fel med mig. Så jag lärde mig att alltid vara snäll, glad och hjälpsam så att människor skulle ha så lite som möjligt att vända emot mig. Jag blev snabbt ansvarsfull och drog på mig ett stort kontrollbehov för att inte kunna göra något fel. Och redan som barn började jag använda den fysiska smärtan för att känna just kontroll.
Jag kunde känna och bestämma när smärtan skulle ta stopp. Och visst var det spännande att se hur djupt jag vågade klippa mig i huden med en sax, eller var på kroppen det gick att sticka nålar genom utan att börja gråta.
Även det här började utspela sig på lågstadiet och jag bävar mig så för att något av mina älskade syskonbarn ska visa sig vara en liten docka av porslin.

Men även en nervklen människa kan komma att bli stark; jag ser mig själv som relativt stark i dagsläget. Jag har fått en sjukdomsinsikt som vändes till en insikt om mig själv och den är jag oerhört tacksam över. Jag kan skriva något så utlämnande som det här eftersom jag känner av mina svagheter så oerhört och var dag har jag användning av den kunskapen. Den gör att jag ständigt kan bättras och numer vet jag var mina gränser går och kan även dela med mig av min kunskap om mig själv till andra.

Genom svåra tider trampar man tydliga stigar som gör det möjligt för en att lättare ta sig fram och tillbaka.