Somnade visserligen ganska sent igår, men ändå före 3, och helt otroligt nog så sov jag till 13.30 idag. Vaknade några gånger men orkade inte stiga upp. Ringde Soc-kvinnan på hennes telefontid i eftermiddags men hon var på tjänsteärende.
Grät faktiskt efter det, väldigt länge också, höll om min älskade Sirius och somnade utmattad.
Efter några timmar vaknade jag igen och nu har jag varit hos Ida.
Jag förundras fortfarande över att jag tidigare hanterade sådana här situationer helt annorlunda.
Att jag inte klarade av det.
Egentligen hade jag jag klarat av det, men det var enklast att göra illa sig själv.
Och ärligt talat så skulle det vara så mycket enklare även idag, men nu är det ju uteslutet och istället får jag lida med den här enorma ångesten lite till, eftersom jag ännu inte lärt mig vad jag ska ersätta självskadandet med.
Gjorde idag pannkakor på grahamsmjöl, salt och vatten. Smakade kanske inte pannkakor med gott var det.
Och så köpte jag ett hekto godis och popcorn (som man poppar i panna) för mina sista kr. Någor måste man ju unna sig tider som dessa.
Så idag var inte dagen allt löste sig. Och om det blir imorgon vet jag inte, tvivlar. Vet inte ens om jag orkar ringa Soc-kvinnan imorgon, börjar gråta så fort jag tänker på det.
Som hela min sjukdom har grundat sig på, så har jag gjort allt för att inte bli vuxen och sådana här gånger förstår jag varför. För jag är fortfarande ett litet barn som inte klarar av konflikter och motgångar, som inte klarar av att bli stött och sårad och därför istället alltid försöker vara alla till lags.
Jag hatar att bli kantstött som den lilla porslinsdocka jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar