Tänker på min son som snart blir ett helt år. Överallt har jag läst om barnets 1a år. Försökt ta till mig av det som återkommer och det jag själv tycker verkar vettigt.
Nu är det snart sommar och jag tänker på solen. Före barnet är 1 år ska det tydligen inte Alls vistas i solen. (Som att det vore ett magiskt datum)
Elliott kommer att få solskyddskläder av farföräldrarna i födelsedagspresent som kommer att användas på stränder och andra soliga ställen, och själv har jag köpt honom lite kräm att smörja på kinder och händer.
Sen så gäller vi ju såklart att hålla honom så mycket i skugga under timmarna 11-15 (starkast sol tydligen) som möjligt, men i slutändan så handlar ju allt om väder och vind och omständigheter. Han är ju redan en fartig unge, men som oftast äter vid 11, sover vid 12 och därefter intar mellis, så det löser sig nog galant.
Salt är också en sak som kommer på tapeten när barnet blir 1 år.Överallt står det om hur bebisar som ska lära sig äta mat uppskattar kryddor men att deras njurar inte kan hantera salt fullt ut förrän de är 1 år. Som att det återigen vore en magisk dag, ettårsdagen.
Själv har jag låtit honom äta halvfabrikat som korv, kött- och fiskbullar under en längre tid. Numer äter han emellanåt samma mat som jag och Anton; så länge han klarar av att bearbeta det i munnen och svälja.
Hans mat har fått mig att inse att jag, som den saltomanen jag är, inte alls behöver använda så mycket salt i matlagningen som tidigare för att maten ska smaka bra. Tvärtom.
Hans första köttfärssås helt utan salt var en av de godaste jag ätit; kanske för att jag istället så friskt kryddade på med diverse örter.
Och så var det sockret...
Jag tror inte att barn tar fysiskt "skada" av att få smaka söta saker. När de ska lära sig att äta annat än bröstmjölk eller ersättning har jag dock förståelse för att det är bra vänta med att introducera söta saker som banan av en anledning; barnet kan få svårt att uppskatta smaklösare saker som potatis, ärtor mm som annars är vanliga "smakisar".
Elliott äter som sagt det mesta numer så länge ron finns i kroppen och han inte tycker att det är för omständigt att tugga.
Han vill gärna smaka på det mesta, framförallt om han själv får hålla i det, och kan han inte bearbeta det i munnen så brukar han ta ut det igen och ge det till mig.
Han har bl a fått smaka lite chokladglass, mjukglass och några skedar tårta. Han har ätit massor av vitt bröd och tidigare druckit majsvälling, vilket också kan ses som socker.
Jag tror att vi kommer att få lära oss en läxa med tiden, men just nu vill i alla fall jag att min son ska få smaka på det mesta. Socker blir det dock inte dagligen, eller i större mängder.
För krasst tänk så behöver Ingen egentligen söta, sockriga saker som bara är tomma kalorier; så varför skulle jag vilja att min nätte son fyller ut buken med något som han springer bort på 1 minut?
Och varför fascineras jag över att se honom smaka på dessa söta saker som han säkerligen kommer att skrika efter inom kort tid..?
Som sagt var; vi lär nog få lära oss en läxa :P
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar