Det är lustigt att man i sitt arbete med äldre kommer en del så nära, fysiskt och mentalt.
Och så en dag har de flyttat eller rentav gått bort och man känner ingenting.
Jag har nu jobbat inom HT på samma område i drygt 2 år och har besökt en del vårdtagare hundratals gånger.
Vi arbetar i folks hem och om man bortser från arbetsmiljöfrågor och arbetsställningar så är det fortfarande alltid deras hem vi kommer till.
Vi är där för deras skull, och om än vissa har svårt för det, så ska de behandlas som kunder som fått en beställning av tjänster berättigad. Vi ska alltid vara där för deras skull.
Sedan, mellan gröten på plattan, sängbäddningen och toalettbesöket, då yttrar sig vår viktigaste arbetsuppgift; att finnas där.
Trots mitt kontrollbehov och min effektivitet när det kommer till pappersarbeten och att ta tag i telefonsamtal, så vet jag att min närvaro alltid är viktigast och att mitt självfortroende inom jobbet oftast inger lugn.
Jag har haft vårdtagare som önskat mig som kontaktperson pga min effektivitet, och andra som gråtit av tacksamhet och för att jag funnits där med mitt lugn. Och ändå, så känner jag ingenting mer än en viss tomhet i planeringen och reflekterar över samtal man haft med vårdtagarna man förlorat.
Vad jag hoppas och tror på är att de alla gått mot ett bättre öde.
2 kommentarer:
Det viktigaste är att de har det bra när du är där. Tiden är begränsad. En ny väntar. Du gör ditt jobb och du gör det mycket bra. Därför ska du inte ha dåligt samvete att du känner som du gör. Det tycker jag däremot att de som ofta slarvar på jobbet,det märker man, ska ha. Det är ett måste att kunna koppla bort tankarna på dem när man gått därifrån. Däremot kan man ju ta med sig erfarenheterna. Fast det här visste du nog redan. Ville bara instämma. :)
/Kram mamma
Tycker att du verkar göra ett fantastiskt jobb och jag kan inte annat än hålla med mamma!
Kram syster!
Skicka en kommentar