om bloggar och mig själv

Jag är inte en sån som läser kändisars bloggar, bortsett från just bloggen OM kändisar, http://www.perezhilton.com/
De jag regelbundet, minst ett par ggr per dag, spanar in är systra-familjens, vännens och mammans. Därefter finns det en del vänner och bekantas bloggar som jag emellanåt besök i ren nyfikenhet.

Ibland hamnar jag även på vilt främmande personers bloggar om de verkar intressanta, men jag skulle nog aldrig komma att vilja följa livet hos någon jag inte känner.

I ett allt mer bloggande internet så blir det lätt att man reflekterar över vad som gör en blogg populär. Är det antalet vänner och bekanta, hur man gör reklam för sin blogg, eller helt enkelt att den är så grymt intressant att ryktet sprider sig? Säkert olika...

Något jag verkligen grubblat över när det kommer till mitt bloggskrivande är ärlighet. Om man bortser från ämnesspecifierade bloggar, så har jag nämligen en känsla av att de som skriver mer poetiskt och kanske rentav mystiskt om tankar och känslor, många gånger kan vara mer populära och intressanta.
Själv har jag nog alltid undvikit att skriva just mystiska inlägg, eftersom min blogg kom till för 3,5 år sedan, bara en tid efter min utskrivning.
Ett oklart inlägg från en med mitt förflutna kan säkert verka oroväckande.
Jag minns för just 3,5 år sedan då Försäkringskassan och Soc sket sig, vilket jag skrev om, men om jag på något sätt under den tiden skulle ha antytt att jag fortfarande kräktes eller vilken dödslängtan jag kände så skulle känsloreaktionerna ha varit annorlunda.

I dagsläget mår jag ju som ni alla vet utomordentligt bra, och kanske är det därför jag känner mig så osäker vid mitt bloggande.
Jag har nog aldrig varit ute efter att ha en populär blogg, men iaf en där jag får någon reaktion och kommentar. Att skriva om arbetstider osv kanske inte ger så mycket gensvar ;)

Så jag ska försöka ändra mig. Kanske inte skriva mystiskt, men öppna upp mig mer och förhoppningsvis dela med mig av fler tankar än vardagliga erfarenheter.

***
Vi har en vikarie sedan några månader som heter Hasan.
Ikväll stod vi ute i kylan efter arbetspassets slut i 30 minuter och pratade. Ett väldigt givande samtal om arbete, fördomar och prestationsångest. Ett sånt där samtal som skulle kunna fortgå i flera timmar vid ett lämpligare tillfälle.
Sen ringde Anton och, ärligt talat, så kände jag då en önskan om att han skulle fråga varför jag var sen så att jag fått berätta om Hasan.
Jag vet mycket väl vad svartsjuka/avundsjuka kan ställa till med, men ibland saknar jag det lite.
Min älskade Anton är uppvuxen till att leva med bra självkänsla och självförtroende. Det är så fruktansvärt skönt då jag själv saknat det så länge, men ändå, visst vill jag att han nån gång inte ska ta oss för givet.
Är det kanske att jag vill att han ska känna en nytändning i sin vilja att leva med mig? Jag oroar mig inte för att han någonsin ska tänka tvärtom, och vill inte att han ska oroa sig för att jag ska vilja leva med någon annan heller.
Jag tror att jag vill att han ska få påminnas om att andra män kan finna mig intressant och vice versa.
Att han ska få påminnas om att jag är intressant.
Jag har själv känt den där nytändningen emellanåt för Anton, när en gammal flamma eller tjejkompis hört av sig mm. En liten min-min-min-känsla får en att minnas att det bortom hus, arbete och allmänt vardagsprat finns en otroligt intressant person.
Den där Anton som spelar piano och gitarr, som snickrar ihop perfekta möbler och minns alla låttexter och var vi avslutat en bok 6 månader tidigare.
En lite gnutta avundsjuka får mig att minnas att jag lever med en människa som fascinerar mig...