Jag är älskad av och får dela mitt liv med den finaste.
Har varit en tung eftermiddag men Anton lättar ständigt på allt dåligt. Han kan hantera mig när jag själv står maktlös.
De gånger jag allt för väl minns det som var och längtar tillbaka; då håller han mig kvar för att leva här och nu.
Jag kommer inte att bli sjuk igen och på de åren som nu gått har jag aldrig tvivlat över att jag aldrig kommer att kränka min kropp igen.
Men visst minns man ibland, de gånger då saker lägger tyngd i bröstet, då minns man varför man skadade sig själv så och hur lätt den vägen kändes då.
Det känns så lätt och självklart att hålla sig ifrån allt det onda; det svåra är att hitta en annan väg, ett annat sätt att hantera tyngden på.
Och jag har Anton
:]
1 kommentar:
Att kunna vara tacksam över allt och att kunna leva i nuet. Det är guld värt!
Kram mamma
Skicka en kommentar