Om livet med maken, huset och den fantastiske sonen...

Några dagar sedan jag skrev visst.

I förrgår gick jag iallafall till familjen, tog en timme men det var jättehalkit och jätteskönt. Ångrade mig lite när jag dan (igår) därpå insåg att jag faktiskt var tvungen att gå hem också, eftersom vägen tillbaka aldrig är lika angenäm och självklart var det några grader kallare och jag var vår-klädd.

Nåväl, fick lunch hos syster, gick in till stan, förbi bror min där Jenny bjöd på fika och trevligt sällskap med söta barn. Några timmar senare gick jag resterande vägen hem, en snabbis förbi Anton för att höra om han och Lars kanske ville vara med mig på kvällen. Ytterligare några timmar senare blev det film, Jason vs Freddy (eller tvärtom) hemma hos Anton och jag fick glass med flera olika såser och strössel.

Inte sovit så mycket inatt. Nån timme bara. Rastlös.

Det blir iallafall inte Paris. Många räkningar de kommande månaderna och även om jag inte blir fattig så känns det inte som att jag vill leva på bröd och vatten för att göra något som jag kan spara pengar till under en annan tid.

Ida blev inte allt för besviken. Pratade lite med henne igår, stackaren. Saknar henne massor, har inte träffats på länge nu, men jag klarar mig och hon klarar sig självklart utan mig, men stackaren iallafall.
Hon pendlar fram och tillbaka till Umeå och hinner knapp göra något annat än att åka buss och plugga.

Många tankar bubblade i mig inatt. Minns att jag vaknade till och log av nån smart idé jag haft i slumret men kom sen inte ihåg den.
Har insett att mina tankar överbemannar mig när jag ska sova.
En dikt blev det iallafall till att skriva där mitt i natten/ imorse.

Jag är starkare än just så här,
jag är mer än den jag är.

Jag har kämpat, krämpat,
överlevt spermiedöd och tagit andetag
som så många aldrig får.
Jag har klarat mig undan abortering och adoptering,
blivit skonad från övergrepp och överambition,
och ändå vände livet till det här.

Jag har överlevt att inte leva,
krånglat, ångrat,
skurit och burit alldeles för mycket smärta.
Jag har sett min spegelbild utan att se en självbild,
dämpat brist på självförtroende med något om än sorgligare men inomboende;
jag,
som är starkare än just så här!

Och jag ska sluta upp med att ständigt dämpa,
jag ska kämpa för att aldrig måsta överleva livet,
jag ska bära stolthet över att finnas till och leva för att jag faktiskt vill.