Vuxna Val

Idag gjorde jag två vuxna val.
Först och främst så ringde jag hälsocentralen och krävde att få träffa en läkare angående min rygg. Visserligen krävdes det att Anton sa åt mig halverst på skarpen, men jag inser såklart själv att det är ohållbart med en liten bebis att ständigt ha ont. Ryggen begränsar min vardag och den här fantastiska och ack så korta bebis-tiden.

Jag har sedan högstadiet haft en rygg som det regelbundet har skurit till i och som ofta får mig att plötsligt tappa andan. Då och då blir jag framåtlutad utan möjlighet till att räta på mig under en dag eller två.
Jag har gått till sjukgymnast ett par ggr och fått konstaterat att min höft är sned pga längdskillnad i benet. Inget ovanligt skulle jag tro, men det är 2 centimeter som ständigt ställer till det i ländryggen när jag lyfter det minsta snett eller har gått mycket.
Det är en känsla av att något är trasigt där bak, att det ligger en lite glasbit som skär in i ryggen när jag ändrar ställningar.
Efter graviditeten har det blivit betydligt mycket värre och höften är snedare än någonsin. Igår kväll började Anton prata om akuten när jag ännu en gång knappt kunde förflytta mig.
Han är sådan som hellre åker till akuten eller hälsocentralen och kräver att få träffa någon än att ringa in, men jag övertalade honom om att jag istället skulle ringa idag, för att gå den rätta vägen.
Jag lär ju få vänta i veckor på läkartiden, men sköterskan som tog mitt samtal tog mig i a f på allvar.
Det sista jag behöver just nu är ännu en som påpekar att jag bör träna mina muskler, då jag som sagt var knappt kan lyfta min son utan att grimasera.

I bästa fall leder det här till en remiss, antingen till röntgen eller nån ryggspecialist, och i värsta fall så får jag gilla läget och hoppas på att den blir bättre med tiden och ännu fler försök till träning.

***

Det andra vuxna valet då?
Att avsluta mina föreläsningar. Läraren ringde idag för att be mig komma i november, men jag tackade nej och erkände även att jag inte vill tala i klasser längre.
De åren jag talat om känns så otroligt långt bort och jag har inte bara glömt bort händelser utan även många av känslorna.
Det har de senaste gångerna känts som att jag stått där och talat om någon annan tjej; en liten flicka, som jag mest tycker synd om.

Nu finns det inget att tycka synd om mig över :)

***