Offerkoftan

För er som träffat mig en del på sistone och hört om min dåliga rygg, kan jag ju nu berätta att jag efter råd av Jeffe har bokat tid för både massage och kiropraktik imorgon eftermiddag.

Jag vet ju att jag är lite sned sedan tidigare; 2 centimeters längdskillnad på ben och höft som inte går att justera. Dock lutar jag nu mer än tornet i Pisa och min rygg känns dagligen som att den kan gå av när som helst. Tidigare har ryggen varit hanterbar, men efter att Elliott kom till världen och magen försvann, så stod jag helt plötsligt utan magmuskler, samt att en hel del lyft av barnvagn i och ur bil och snett bärande av Elliott, har tryckt ner min vänstra sida mer och mer.

Förhoppningsvis så kan de imorgon räta till något så att jag kanske under i a f en dag inte behöver ha ont och därför kan ta tag i den där förbaskade träningen som alla ständigt påpekar.
Det värsta är när det kommer från folk som inte tränar själva; de borde ju veta hur svårt det är när man avskyr det. Och sedan är det ju alltid så att man är som mest motiverad när det gör ont och inte går att träna, för att sedan glömma bort det helt när man mår bra och rent praktiskt kan.

***
Självförtroendet kan verkligen få sig en törn när man fått barn. Här lever man ett helt nytt liv med en fantastisk son som betyder allt för en, och själv känner man sig bara ful, tjock(are), grå, sned, svag och ömklig. Offerkoftan är mighty skön när man finner sin 2-månaders bebis starkare och mer tapper än sig själv.

Tack och lov så ska jag nu i dagarna få göra något som jag tycker är så kul, men som jag inte vill skriva om eftersom jag inte vet om det ska bli en överraskning eller inte?
Men hurra hurra för Pia och Jeffe som tar sig tid med den lille killen när jag ska få pyssla på! :D

***