pappan 2

Dagarna hos pappa flöt på skrämmande fort vilket var otroligt med tanke på tristessen jag genomled. Jag har inte tänkt skriva här alltmest vad som hände, eller rättare sagt allt som sas, men tråkigt hade jag i alla fall, och framförallt så tror jag tråkigt nog inte att mitt besök påverkat så mycket.
Jag besökte nämligen 2 fysiskt sjuka människor som ständigt gör varandra mental skada. Ingen av dom kan ta in vad den andra, eller jag, säger eftersom de pga ren glömska och ibland alkohol helt enkelt låter alla kloka ord flyga iväg för vinden.
Förhoppningsvis kan mina dagar hos dom iaf ha lämnat en tanke som får gro; att de ska ta hand om varandra och vara rädd om den de säger sig hålla kär.
Låter så banalt och enkelt i mina öron, om än jag allt för ofta är otrevlig mot Anton. Men jag försöker iaf att behandla honom som den viktiga person i mitt liv han faktiskt är, till skillnad från pappa och Anna.
Så under min tid i Klippan satt jag mest och lyssnade på förolämpningarna och gliringarna de gav varandra och försökte "stå upp" för antingen den ena eller den andra när jag kände att det fick vara nog.
Tråkigast med hela besöket var att jag knappt pratade med min egen pappa. Delvis för att Anna pratade mest hela tiden, men även för att, som jag nuförst insett, min pappa är blyg inför mig.
Jag har på annat håll fått förstått att han på sätt och vis skäms inför mig och under besöket blev det tydligt.
Hade han bott kvar här upp hade jag ansträngt mig och kämpat för att få honom att räta på ryggen lite, men tyvärr känns det omöjligt när han ständigt glömmer bort allt bra jag sagt om honom per telefon...

Nu ska jag pallra mig tillbaka till jobbet!