Min far

Efter att ha varit på jobbet sedan 7.45 imorse fram till 21.00 ikväll så kändes det bra med en liten likör till kvällsfikat. Och snart ska badvattnet spolas upp och medan Anton är borta på annat håll så ska jag passa på att lägga mig tidigt i den tomma sängen.

***

Imorgon är det fars dag, och känslorna är motstridiga. Jag har nog aldrig skrivit om honom här, men han finns, och vi hörs emellanåt av per telefon och allt som oftast kämpar jag inombords med att måsta tänka rationellt och inte gå så mycket på de innersta känslorna.
Men jag vet att jag älskar min far för att han alltid sagt att han älskar mig, för all omtanke och för de där fantastiska egenskaper som jag så stolt tagit efter honom; och jag vet att tanken på honom nog alltid mest kommer att ta ont, vara frustrerande och ge en känsla av orättvisa över allt han inte var för mig.

Idag, med mitt yrke i bagaget och fler år bakom mig, så kan jag rationellt sett se min far som en alldeles för tidigt dement 63-åring som troligtvis aldrig kommer att gratulera mig på 25-årsdagen, eller lära sig att jag faktiskt är stolt över min yrkesroll. Han kommer inte att lära sig att sluta trycka ner mig och samtidigt oroa sig för att jag inte är lycklig; och smärtan ligger nog just i att måsta ta allt sådant; gång, på gång, på gång...