Vissa veckor känns det verkligen som om tiden bara susar förbi mig. Jag jobbar, äter, sover, jobbar, ser en film eller två, lite tv och så ännu mer jobb.
Hoppas nu att helgen blir som jag tänkt mig, att den för med sig något mer än bara ledighet.
Idag jobbar jag delad tur och spenderar mina 3 lediga timmar med att tvätta litegrann innan Anton får ta över efter jobbet.
Tyvärr kommer han nog att komma hem med ett dystert humör då de i eftermiddag varslar ytterligare anställda på Alimak; troligtvis ännu fler av våra vänner som får gå om 3 månader då...
***
Jag drömde inatt om pappa.
För ett par veckor sedan erkände jag för honom en del av sanningen bakom varför jag så sällan ringer. Jag påpekade att han inte en enda gång under mitt liv har stöttat mig i ett enda val jag gjort, att han alltid klankar på och ifrågasätter hur jag lever mitt liv, hur han under min sjukskrivning redan under tiden jag fortfarande var inlagd propsade på att jag istället borde skaffa mig ett jobb, och att jag är less på att höra om hur fantastiskt duktig "den andra dottern" är.
Jag sa även att jag vet att allt detta handlar om att min far tror att jag vill så mycket mer, att jag skulle kunna bli så mycket mer betydelsefull i samhället och att han inte alls säger alla dessa saker för att såra.
Så jag lättade mitt hjärta; och han har redan glömt bort det. Han kommer inte längre ihåg att vi pratats vid, precis som han under så många år redan glömt bort allt han sagt eller frågat om.
Inatt drömde jag att jag sa allt igen, ännu starkare och kraftfullare, och för var sak jag nämnde som sårat mig så kastade jag något i marken. Jag talade lugnt men bestämt och de lyssnade faktiskt, och kom ihåg.
När jag vaknade efter drömmen insåg jag att det aldrig kommer att bli så. Jag kan inte hjälpa min far och hans fru med hur de väljer att leva sitt liv, jag kan inte rädda hans minne eller ens säga de mest betydelsefulla saker som han kan komma ihåg.
Men jag kan skriva om honom här, precis som jag under åren med Anton alltid har lättat mitt hjärta, så vet jag nu att jag med bloggen kan ta mina känslor och tankar ett steg längre.
Hoppas nu att helgen blir som jag tänkt mig, att den för med sig något mer än bara ledighet.
Idag jobbar jag delad tur och spenderar mina 3 lediga timmar med att tvätta litegrann innan Anton får ta över efter jobbet.
Tyvärr kommer han nog att komma hem med ett dystert humör då de i eftermiddag varslar ytterligare anställda på Alimak; troligtvis ännu fler av våra vänner som får gå om 3 månader då...
***
Jag drömde inatt om pappa.
För ett par veckor sedan erkände jag för honom en del av sanningen bakom varför jag så sällan ringer. Jag påpekade att han inte en enda gång under mitt liv har stöttat mig i ett enda val jag gjort, att han alltid klankar på och ifrågasätter hur jag lever mitt liv, hur han under min sjukskrivning redan under tiden jag fortfarande var inlagd propsade på att jag istället borde skaffa mig ett jobb, och att jag är less på att höra om hur fantastiskt duktig "den andra dottern" är.
Jag sa även att jag vet att allt detta handlar om att min far tror att jag vill så mycket mer, att jag skulle kunna bli så mycket mer betydelsefull i samhället och att han inte alls säger alla dessa saker för att såra.
Så jag lättade mitt hjärta; och han har redan glömt bort det. Han kommer inte längre ihåg att vi pratats vid, precis som han under så många år redan glömt bort allt han sagt eller frågat om.
Inatt drömde jag att jag sa allt igen, ännu starkare och kraftfullare, och för var sak jag nämnde som sårat mig så kastade jag något i marken. Jag talade lugnt men bestämt och de lyssnade faktiskt, och kom ihåg.
När jag vaknade efter drömmen insåg jag att det aldrig kommer att bli så. Jag kan inte hjälpa min far och hans fru med hur de väljer att leva sitt liv, jag kan inte rädda hans minne eller ens säga de mest betydelsefulla saker som han kan komma ihåg.
Men jag kan skriva om honom här, precis som jag under åren med Anton alltid har lättat mitt hjärta, så vet jag nu att jag med bloggen kan ta mina känslor och tankar ett steg längre.
1 kommentar:
älskade vän..mitt hjärta. ditt inlägg känns i mitt hjärta.. det är en sorg när man inser att man aldrig kan få den förälder man vill ha, särskillt när man som du tagit mod till dig och konfronterat honom. Det var starkt gjort, jag är så stolt över dig för att du gjorde det.
älskar dig såå mycket
din ida
Skicka en kommentar