Barnmorskan tyckte i tisdags att det minsann började vara dags för mig att föda och sa åt oss att kontakta förlossningen samma kväll, även om värkarna kom med lite väl långt mellanrum.
Med ca 6 minuter mellan värkarna, ringde vi först in till och blev sedan inskrivna på förlossningen ca 17.40.
Jag hade öppnat mig till 6-7 cm enligt både barnmorskan samt hennes elev, och när sedan tappen var utplånad bestämde de sig för att ta hål på fosterhinnorna och låta vattnet gå.
Det gick dock inte och till slut insåg en av dom att det missbedömt mitt tillstånd; de hade båda känt fel och jag var inte alls "utplånad" och bara öppen ca 4 cm.
Hade då inte vattnet gått spontant så hade de säkert skickat hem oss igen. Istället så blev därmed värkarna mycket starkare och jag började snart med lustgas och blev tidigt erbjuden epiduralbedövning vilket hjälpte till.
Jag öppnade mig inte i den takt de önskat och blev satt på värkstimulerande dropp.
Jag fick slutligen börja krysta. Jag kämpade verkligen på starkt, gav aldrig upp, men tyvärr gjorde livmodern det. Den var trött och gav mig inte den skjuts som behövdes, så efter ca en timmes krystvärkar tillkallades läkare och sugklocka.Värsta skedet under hela förlossningen var nog när huvudet var halvvägs ute och alla skriker (min egen uppfattning) att jag INTE får krysta utan en värk. Men hur vet man vad som är en värk när du har ett huvud mellan benen och det Bara värker?!
Ut kom han i alla fall, ca 8 timmar efter inskrivning.
Skrikandes, hårig, blodig och alldeles, alldeles underbar. Han skrek länge och väl men lugnade snart ner sig, vilandes på mitt bröst.
***
Första dygnet var tufft. Han hade bajsat i fostervattnet vilket påverkade magen och gav oss en väldigt ledsen bebis.
Efter ett betydligt bättre andra dygn tänkte vi på det tredje få åka hem, men prover visade på lättare gulsot.Tredje dygnet gick därför åt till att amma, amma, amma och amma honom mellan konstant solande på rummet. Nu är både jag och Anton bleka jämte honom :)
Igår fick vi äntligen åka hem.
***
Han är helt fantastisk. Han är ju vår.
***
***
5 kommentarer:
Läser detta inlägg med tårar i ögonen, så otroligt fint, så fantastiskt, vilken vacker liten Elliott! Längtar så tills vi får träffa er!! Kramar i massor!
Och där kom tårarna. Igen. Som jag längtar efter få se, hålla, känna och lukta igen!
Stort grattis till både dig å maken, å lillen förståss! Mys mys å åter mys, tiden springer iväg! Hoppas allt gått bra å går bra.. Många Sara å Lucas
Kramar
Men guus så döt och vilket hår han har!!=) Stort grattis till er båda - det gjorde ni bra!!=) kram //Frida
Skicka en kommentar