Lilla boo

Våra närmaste fick redan i slutet av september höra att vi äntligen blivit gravida.
Det kändes tidigt att berätta redan då, i vecka 6, men pga den då kommande resan till Rhodos där vi skulle måsta berätta för våra medresenärer, så ville vi först berätta för familjen.
Tiden gick och allt fler fick veta.
Det brukar sägas att man kan känna sig relativt säker från missfall efter vecka 12, då risken minskar med 90%.
Tyvärr drabbades jag av blödningar några dagar innan jag skulle gå in i just vecka 12, och under kontakt med kvinnokliniken så blev jag informerad om att det troligtvis var ett begynnande missfall och att jag då hade klumpar att vänta.
Mycket riktigt så kom klumparna; stora, men utan smärta.
Kände mig tom men samtidigt väldigt lugn över vad som skett; jag hade under alla dessa veckor så svårt att tro att något till slut ville leva inom mig att jag troligtvis redan hade hunnit sörja barnet som aldrig skulle komma när sedan missfallet inträffade.
Pratade med min barnmorska per telefon samma dag och berättade vad som skett. Hon sa att det var ett bra tecken att jag såg ut att ha slutat blöda eftersom det troligtvis innebar att kroppen hade lyckats stöta ut allt.
För säkerhets skull blir man dock inbokad för en koll 4 veckor efter ett missfall för att se att allt är ute ur kroppen.
***
Igår var kollen, som visade positiva test. Barnmorskan såg väldigt fundersam ut och bokade direkt in mig på ett ultraljud dagen därpå, idag. Hon kände även på magen, som är liten, och tyckte att det kändes som att livmodern var lite större än den borde vara efter ett missfall.
Och så idag fick vi se vår lilla boo... Tickande hjärta i en kropp som verkar följa graviditetsvecka 15 som jag nu tydligen är i.
De större blödningarna och klumparna beror på att moderkakan ligger i framvägg, nästan lite väl nära livmoderhalsen just nu, vilket får den att blöda under tiden som livmodern "sträcker ut sig". Jag blöder fortfarande lite, till och från, men när livmodern blivit större och moderkakan har kommit upp en bit, så kommer blödningarna att sluta.

De senaste 1-2 veckorna har jag haft mina aningar om att "allt" inte var ute. Magen har blivit lite större och jag kan inte ha så många byxor längre. Dock står vikten ganska stilla, jag har inte känt av det minsta illamående och alla andra symtom har man kunnat bortförklara som andra, "vanliga", åkommor.
Men... nu slipper jag suga in magen som jag var orolig mest bestod av för mycket mat, och helt plötsligt ser jag faktiskt lite gravid ut! :)

Och lilla boo lever
<3