Då.

Lite om den där tiden...

Sist jag talade i en klass gick jag ut ur klassrummet och kände mig sååå skamsen och missnöjd. Och det hade egentligen ingenting att göra med att jag svamlat mig igenom hela föreläsningen, totalt okoncentrerad och "med". Det handlade helt enkelt om att jag gick ut därifrån med en känsla av att de inte alls förstod mig när jag väl pratat klar, som att mitt budskap inte gått fram.
Efter en av mina första föreläsningar var det en kille som sa något i stil med "men att skära sig, det är väl rätt vanligt?" - i ton med att han ansåg att det jag just pratat om i 45 minuter inte ansågs vara en big deal. Han förstod mig inte, men jag hoppas att det bara gällde just han och inte resten av klassen. Men denna sista gång så handlade det helt enkelt om att jag cirkulerade runt hela min uppväxt, att gå igenom hela min skolgång så mycket att jag helt glömde bort att förklara hur allt kändes under dessa år.
Så, hur känns det då?

***
Ångest. I stil med att "jag är 3 timmar hemifrån, glömde adventsljuset på, den som står så nära gardinen, och den jag tyckte att det var fint med fjädrar, bomull och garn i botten på". Men i verkligheten så kunde jag ha hört att någon blivit kär och fått sig en pojkvän, att den där läraren gav någon annan beröm när jag verkligen kännt att jag gett allt, att den som sagt sig skulle ringa inte gjorde det och att vilken topp jag än provade fick mig att se ut att ha feta armar.
Och ibland straffade jag mig själv för detta.

Något jag kommit att förstå i efterhand är att mitt självskadebeteende troligtvis hölls i koppel av mitt störda matbeteende - men idag kan jag önska att de hade bytt plats eftersom bulimin tog så mycket mer ifrån mig.
***
Än idag kan det hugga i hjärtat när jag ser någon vara så mycket bättre än jag, vara mer omtyckt, vacker eller talangfull. Jag kommer nog aldrig ifrån det riktigt, att ångesten oftast kommer så kraftfullt och pang på.
Missförstå mig rätt - jag gläds självklart med folk, jag gläds så att det tar ont.
Men min avundsjuka får mig ibland att undra om jag föddes med offerkoftan på eller helt enkelt förälskade mig i den.