Häromdagen begav jag mig till jobbet helt osminkad. Jag vet bara en läsare här som kanske förstår det enormt stora i det, men låt mig förklara...Under mina 4 år på gymnasiet eller de 3 terminerna jag läste till undersköterska gick jag aldrig osminkad till skolan. Under mina 2,5 år på hemtjänsten har jag aldrig gått osminkad till jobbet.
Framförallt efter att jag träffat Anton har jag blivit mindre brydd - i dagsläget kan jag absolut gå på kiosken osminkad eller föra ett samtal med grannen utan att ens tänka på hur jag.
Mascaran åker inte alltid på inför ett arbetspass, men framförallt concealer under ögonen och lite färg på kinderna känns oftast obligatoriskt.
Häromdagen sket jag alltså i allt - jag hade nämligen sett denna dokumentär, Skönhetsfläckar av Diane Israel. (Endast tillgängligt t o m 12/10)
Vad jag minns så nämndes aldrig just smink, men jag insåg att jag inte längre är där jag var för några år sedan. Jag har inga större problem med att strutta omkring i bikini (så länge den passar;) och kan t o m lämna hemmet med smutsigt hår (om jag får ha det uppsatt;). Så mitt behov att sminka mig känns inte på samma sätt som tidigare; nu gör jag det av vana och för att jag alltid känner mig lite slätare och finare med än utan; men jag kan visst gå utan - jag har bara aldrig tänkt tanken förrän häromdagen.
Vid nästa arbetspass, igår, sminkade jag mig som vanligt igen, och idag likaså, men nästa vecka ska jag ta en sån där sminkfri dag på jobbet igen - för att jag kan.
2 kommentarer:
Och det var garanterat ingensom märkte det för du är lika vacker utan som med!
Puss syster!
ja det har ju blivit en hel del diskussioner om skönhet under åren.. det sköna med att bli äldre är ju att man inser att man gör sig för mycket(och andra) olycka om man hela tiden ska tänka på det. Ibland är det ganska skönt att inte tänka på att man "är" ett utseende du vet.. Du kan ju tänka dig folks reaktioner på mitt utseende när jag åkte till Turkiet, förutom att jag är konstigt blek så har jag vitt hår som dessutom är kort(där har bara lesbiska tjejer och rockstjärnor kort hår och de växer tydligen inte på träd där haha). Så med ens blev jag sjukt spännande och det gänget vi umgicks med kunde på allvar sitta och diskutera hur vacker jag var. Jag är inte så jädra brydd om mitt utseende här hemma och det blev ännu mer absurt när jag var där. Skönhet är så himla subjektivt, här är jag som vilken tjej som helst medan där är jag übervacker. Needless to say så har jag ett stort behov av att inte bli sedd just nu och jag orkar inte sminka mig det minsta eller möta folks blickar sen jag kom hem. Vad är skönhet och vad säger det om mig som person? varför tar jag inte åt mig när min mamma(ja alltså inte MIN mamma;)) säger att jag är vacker eller min partner? Vem ska godkänna vad som är vackert på mig? För uppenbarligen är det ju olika. Dessutom så vet vi ju jävligt väl att de människor som i media anses vara så vackra, oftast har en hel jävla skog med människor som konstant arbetar på deras sk "skönhet".. orka..:)
puss skönheten min
Skicka en kommentar