Cypern och Ida

Om ett dygn sitter vi på Kallax och väntar på planet som ska ta oss till Cypern. Har till skillnad mot för förra 24:e augusti (dagen innan vi åkte till Grekland) inte packat någonting utan känner mig denna gång betydligt mer avslappnad inför resan.

Inser dock att det kanske är dags att välja ut kläder, packa viktiga papper, vattna blommor och dylikt.

För snart åker vi :)
*****

Noterade att detta blir mitt 500e blogginlägg sedan starten september 2005.

Hittade ett inlägg tillägnat Ida som jag vill publicera även idag, efter att inte haft tid att ses under helgen hon varit hemma i stan.

*****
Jag älskar dig. Så mycket att jag borde minnas när jag första gången kände det, tänkte det, sa det till dig.

Jag älskar dig så att det många gånger har fått mig till tårar. De gånger då allt inte betytt något, då jag kunnat dö för att inte känna det som inte känns; då grät jag och levde för dig som jag älskar så att det gör ont.

Jag minns inte ens första gången jag såg dig.

Jag vet när det var, hur jag var klädd och hur nervöst det var första dagen på gymnasiet. Och jag vet att du satt där någonstans i ringen, att du sprang bland träden som resten av klassen när vi skulle lära känna varandra.

Men jag minns inte ens när jag lärde känna dig.

Efter några månader, i samband med skeppsbrott på gympan som resulterade i en bruten fotled, då kan jag minnas hur du och de andra körde omkring mig i rullstol på stan. Och jag kände mig så stolt, så omtyckt, så otroligt mycket mer betydelsefull än sommaren innan.

Jag växte med er, jag växte med dig, ikapp dig. Vi var så fjortis då, tyckte att det var häftigt att röka och jag minns hur jag bad er om råd över att förlora oskulden. Och du var där den kvällen det hände, jag minns hur vi satt och väntade på bussen när jag dagen därpå klagade på den molande smärtan mellan benen. Vi skrattade åt det, och åt hur fåniga killarna vi varit med var. Kanske har vi, jag och du, alltid vetat att vi förtjänat så mycket mer.

Att vi förtjänar varandra.

En natt, en sommar, såg jag dig i det regnande mörkret utanför vårt kök. Den natten släpptes du fri, du lossade band som du nog aldrig kunde tro att du skulle knyta igen. Du grät där i mörkret och jag minns hur hedrad jag kände mig, att du kom till mig. Att jag för första gången i hela mitt liv fick chansen att finnas där för någon.

Så du flyttade hemifrån och något hände mellan oss. Jag antar att våra problem kom emellan, och nya vänner, nya intressen och framförallt nya hemligheter.

Som när ett självmordsförsök ledde till sjukskrivning och jag senare fick gå om ett år. Vi tappade verkligen bort varandra. Ibland undrar jag hur jag kunde överleva den där tiden utan dig.Jag väljer att tro att det var meningen, ödet, förutbestämt, att vi tog varandra tillbaka ganska snart efter att ätstörningen kom över mig. Att något större än oss båda visste att jag inte skulle klara det utan dig. Jag minns hur vi stod där i ett av uteställets toalettbås när jag berättade och att jag dagen därpå inte visste om du ens hört mig.

Men du har alltid hört mig, du har alltid varit så uppmärksam, alltid lyssnat, sett, talat för mig när jag inte kunnat och du har alltid stått vid min sida som stöd. Efter så många veckor och månader vi ibland har varit utan varandra så är jag nu säker att det aldrig blir så igen. Något har verkligen bundit oss samman, något starkare än ringarna vi bytte och kärleksförklaringarna vi gav. Vi har vuxit tillsammans.