tyvärr

Så.... på torsdag har jag fått min tid till avsked och tårar, då ska nämligen Sirius få somna in. De senaste dagarna har jag bara varit hemma korta stunder eftersom jag bara skriker på honom att vara tyst och tårarna sprutar.
Så då kanske lugnet kommer för oss båda.
Känns dock fruktanvärt fel att ta bort ett djur; ingen tar bort en människa, och när jag ringde till veterinärstationen idag kom det dåliga samvetet i takt med tårarna när jag skulle lägga på.

Tack och lov för Anton som låg och sov, kändes så skönt att kunna väcka honom med tårar och snyftningar och att känna hur han höll om mig...