Har just överöst Sirius med god-mat, snart ska jag komma honom ordentligt och klippa klorna, kattlådan står i blöt för att sedan ska fyllas på med ny kattsand.
För imorgon är början på något nytt för både mig och Sirius, imorgon kommer lugnet.
Försöker tänka positivt. Försöker ta åt mig av det faktum att jag gjort allt jag kunnat för honom. Jag har frågat alla jag känner och även de jag aldrig träffat förr, jag har haft ute honom på Blocket, på Solkattens hemsida, jag har gett honom min fulla uppmärksamhet men allt han vill är att komma ut.
De senaste dagarna har jag inte varit hemma mycket, klarar det inte mentalt. Har förstått att Sirius bara skriker när jag är hemma, kanske för att tala om för mig vad han egentligen vill.
Han kurrar, trampar och myser för fullt varje gång jag kommer hem, jag leker med honom och tar ut honom i solen där det enda han gör är att äta gräs. Annars skriker han bara.
För nån dag sedan kom tårarna redan när jag gick in i trappuppgången eftersom jag visste vad som väntade mig.
Jag har gjort allt jag kan göra. För Sirius Black hade jag köpt ett hus så att han kunde få vara ute, om jag bara hade råd. Men allt går inte...
Imorgon skjutsar Anton mig, kl 16.00 ska vi vara där och jag hoppas att tårarna som aldrig verkar vilja sluta rinna då kommer att rinna med blandade känslor.
Kärlek. Sorg. Lättnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar