Läkarbesöket

Jag har just kommit hem från läkarbesöket rörande ryggen.
Jag har träffat läkaren tidigare och har visserligen inte tyckt illa om honom, men jag hade aldrig trott att han skulle vara så förstående, empatisk och ordentlig som han faktiskt var.
Det är nog därför jag aldrig har velat uppsöka läkare för ryggen heller, "för alla har väl ryggbesvär, och enda svaret lär väl bli att jag ska träna."
Och visst sa han sanningens ord, att jag aldrig kommer att kunna sluta jobba med ryggen och att jag troligtvis alltid kommer att ha problem, men att den med regelbunden träning kommer att kunna vara bättre i perioder.

Han påpekade även att graviditeten ställt till det ytterligare för min sneda höft och längdskillnaden; både att jag ännu inte är läkt efter foglossningen samt att jag såklart har tappat en del av magmuskulaturen.

Det som först och främst måste göras är att bryta smärtbarriären med starkare mediciner. Han skrev ut Tradolan och en till tablett som är muskelavslapnande vilka jag tyvärr inte kan ta förrän jag slutat amma.
Han tyckte heller inte att det var konstigt att mjölken börjat sina när jag gått och haft ont så länge.
Nu ammas det ungefär vartannat mål bortsett från på natten, men även efter dessa mål tvivlar jag på att Elliott fått i sig tillräckligt.

När smärtbarriären är bruten tyckte läkaren att jag åter igen bör ta kontakt med sjukgymnast. Jag har nog aldrig varit tillräckligt motiverad till att träna förrän nu, med Elliott som ständigt ska lyftas och bäras; men som ryggen ständigt värker nu så är det nästintill omöjligt att göra ens den enklaste övningen.

Efter besöket känner jag mig lite ledsen, men samtidigt förväntansfull. Att få utskrivet medicin som kanske kan ge mig en lättnad, om så först om några veckor, gör att framtiden känns lite ljusare. Sparka mig sen i rumpan om jag ändå inte tar tag i träningen :)

***