lyckan!

Jag är så lycklig. Vädret gör nog mycket, för i dagarna har jag bara gått omkring och njutit. Jobbat ganska hårt, en dryg heltidsvecka kan man säga, men allt har bara känts underbart trots allt.

Saknar en speciell sak här i livet, men det är väl något man vinner med tiden antar jag. Tills vidare så är jag självklart helt nöjd med min älskade Anton och familjen som jag träffar allt för sällan.

Arbetet gör en hel del för lyckan. Trots en arbetsplats som inte direkt är fulländad, så trivs jag jättebra med att flänga runt mellan olika äldre människor som alla är så speciella. Att arbeta nu gör dessutom att jag inte oroar mig lika mycket över framtiden; jag kommer troligtvis att måsta gå arbetslös utan någon som helst ekonomisk inkomst, men nu kan jag iallafall lägga undan lite till den möjliga krisen.

Våren är på väg och även ytterligare en bit av mitt borttappade självförtroende. Jag har lärt mig att inte bekräfta min kroppsnoja med att ständigt spegla mig, jag älskar istället hur vältränade mina ben börjar kännas efter all motion till, från och i jobbet.
Vem bryr sig om hur man ser ut naken;

att ha en fungerande kropp är ju huvudsaken!

Guuud vad jag älskar solen! Den gör mig så positivt inställd; och värmen! Vad livet känns underbart en dag som denna, trots att jag fortfarande sitter i morgonrock. Jag känner trots allt att arbetskvällen kommer att gå jättebra eftersom vädret är milt och så är jag.

Anton... Den finaste.

Något som är bra med all min sjukdomsinsikt är att jag så lätt inser när jag gör ett destruktivt val. Med Anton var jag ständigt rädd att bli beroende av allt det fantastiska han är, men idag sitter jag här och känner mig helt fri.

Jag är beroende av att få älska och bli älskad av honom, precis som jag tror att det ska vara i kärleken.

Men jag vet att jag alltid kommer att vara den viktigaste i mitt eget liv.