Vi är inne i en period av trots, eller rättare sagt en tid då Elliott tränar på att säga nej, att han inte vill saker och lär sig att han inte behöver göra som vi andra säger. Bra för honom, men ooooo så påfrestande för oss andra.
Jag försöker vägleda honom i att uttrycka sig verbalt under raseriutbrott och undviker i största mån onödiga konflikter.
Han är ju dock en riktig känslomänniska och vissa dagar känns det som att han bara gråter.
"Jag vill vara ledsen" har han sagt några gånger, och det respekterar jag till fullo. Säger att man får vara det, men att det är bra om man berättar varför. Och ibland kan vi tillsammans komma fram till den riktiga anledningen till alla tårar.
Han vill vara stor och göra stora saker; som att låsa in sig på toaletten, bajsa i pottan, torka sig, dra upp byxorna igen och sen tvätta händerna innan vi hunnit dit med något att låsa upp dörren med. Han har dock börjat förstå att det är bra om en vuxen får torka rumpan.
Han säger ifrån när han inte vill bli strykt, pussad och kramad; något som smärtar lite men som ändå ska ses positivt.
Det uppskattas enormt om man ber om hans hjälp eller frågar om man får låna något som är hans.
Trotsen, alla "nej!", "vill inte", mamma får inte" till trots, så försöker jag se det från den ljusa sidan.
Jag har en mental bild över hur jag önskvärt vill se Elliott gå segrande genom denna utmaning.
Jag är Elliott.
Jag är viktig och unik
och kan bestämma över en del saker själv.
Andra kan få ta del av
och respekterar mina känslor.
Men jag är inte ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar