Zelda

I tisdags, 30e juli, föddes vår lilla prinsessa!

Jag vaknade av att vattnet gick vid 6.20, men eftersom det var så lite och inte följdes av några värkar, så tog vi det ganska lugnt. Efter 1,5 timme kontaktade jag förlossningen som ville att vi skulle komma dit för en koll, men att vi troligast skulle få åka hem sen eftersom jag inte hade några värkar.

Jag packade dock ihop allt, utifall att, och så lämnade vi av Elliott hos mamma min innan vi åkte upp.
Klockan var strax efter 9.30 när jag kom upp på bb, och då hade jag börjat känna av några kraftigare sammandragningar, som dessutom kom relativt regelbundet.
Efter att en "kurva" tagits på magen, undersöktes jag nertill och fick höra att jag var öppen nästan 4 centimeter och att det skulle bli bebis idag.



Vi fick därefter, vid 10-tiden, komma till ett förlossningsrum, och värkarna blev snabbt allt kraftigare.
Jag försökte stå och röra mig så mycket som möjligt, men när klockan började närma sig 11.00 bad jag barnmorskan att starta upp lustgasen. Hon tyckte då att jag kunde lägga mig i sängen och passade på att sätta en elektrod i bebisens huvud.

Då jag står utan förlossningsjournal kan jag inte säga vad klockan var, men efter nån timme med kraftiga och framförallt lååånga värkar (uppemot 3 minuter), grät jag efter mer smärtlindring. Med Elliott fick jag ju en epiduralbedövning och frågade om inte det kunde vara nåt även denna gång.
Barnmorskan påpekade att mina långa och kraftiga värkar berodde på att bebisen låg långt ner och tryckte på ordentligt, så när jag väl öppnat mig till 10 cm så skulle bebisen vara ute fort. Risken enligt henne var att epiduralbedövningen helt enkelt inte skulle hinna ge så mycket effekt eftersom det tar ett tag innan den värkar samt att den är bäst i just öppningsskedet.
Istället föreslog hon en spinalbedövning som är snabbverkande och verkar i uppemot 2 timmar, och innan dess skulle alltså bebisen vara ute.

Narkosläkaren tillkallades och ganska snart efter att bedövningen var satt kände jag en enorm lättnad, framförallt att jag hann njuta av en viss smärtlindring Mellan värkarna.

Enligt Anton tog det bara 20-30 minuter från det att bedövningen var satt till att barnmorskan konstaterade att jag var öppen 10 centimeter.
"Så då kan du prova att krysta vid nästa värk" hör jag henne säga medan hon går bort för att ta på sig handskar.
"Men då bajsar jag nog! Ja då bajsar jag!"
Men ut kom istället vår lilla Zelda, och  i en enda krystvärk landade hon på britsen framför en chockad barnmorska som just så pass fått på sig handskarna.
"Tur att jag låg så högt upp i sängen" kom jag att säga senare, för annars hade hon nog flygit ner på golvet.

Det tog gode många sekunder innan jag kopplade att det faktiskt var en liten snippa på bebisen, och att navelsträngen inte alls var snoppen.
Zelda fick ligga kvar där hon landat medan barnmorskan gjorde klart allt hon inte hunnit förbereda. Skrikandes lät hon oss veta att hon minsann mådde jättebra, och efter att navelsträngen klipps fick hon komma upp på mitt bröst.

3110 gram tung och 49 centimeter lång, född 3 veckor före BF. Nog är jag glad att jag slapp gå tiden ut :)

Redan samma eftermiddag fick storebror komma och träffa sig lillasyster för första gången.
Det blev ett kort möte, med paketbyten och några pussar, men Elliott hade då inga problem att lämna mamma och Zelda för att åka tillbaka till sig moster.

Det är nu först efter ett par tre dagar som man börjar se att han ständigt vill veta var hon är, och att han blir glad när han träffar henne efter att ha varit ifrån varandra nån timme. Annars är han nog ganska obrydd.
Anton har ju dock blivit allt viktigare och själv kan jag tydligen inte hjälpa till med så mycket.
Men det är ju så det ska vara.

Imorgon åker Anton och Elliott till Båtfors för att sova i stuga där tillsammans med resten av Antons familj.
Själv stannar jag hemma med den lilla prinsessan. Kanske blir en liten tur till stan för shopping ;)