Pappan och sjukdomen

Igår ringde pappa min, som jag tycker så synd om. Vi bråkade, eller rättare sagt så skrek han och jag försökte vara lugn och samlad. 

Kanske för att jag vet att han är sjuk och att jag är bättre än så.

Jag fick berätta för pappa 3 gånger att jag skulle gifta mig innan han började komma ihåg det. När han glömt bort att jag sagt att vi skulle köpa hus, och han sedan fick höra det av någon annan så sa han upp kontakten med mig. Vi kunde dock reda upp det, jag förlåt honom och gav honom genom ett långt brev en större insikt i hur hans sjukdom påverkar mig. Ständigt, ständigt glömmer han bort allt jag berättar för honom, men sällan blir det uppblåst i dessa proportioner.

Men så igår så ville han plötsligt ifrågasätta hur Anton kunnat ta hans familjenamn, utan att fråga om lov.

Visst sa jag, om det här hade rört sig om en normal familjerelation så hade dom troligtvis talats vid per telefon före vi gifte oss, även om Anton kanske inte skulle ha just "bett" om namnet. 

Istället så har jag pratat med pappa, flera gånger, om att Anton skulle ta Meijer eftersom jag inte ville byta bort det, och pappa var så stolt och nöjd både före och efter bröllopet -vilket jag igår sa åt honom också.

Motverkande får jag då höra frun Anna sitta i bakgrunden och trissa upp honom, säga "men hon sa att hon skulle ta hans efternamn", något jag aldrig ens övervägt.

Så jag sa som det var, att jag pratat med honom om detta, att han har ett minne som ständigt sviker honom och att det är så synd att han har Anna som sitter och ljuger för honom.

Anna är en alkoholiserad kvinna som står och stirrar ut genom fönstret sökandes efter grannar som hon kan snacka skit om, och hon bär på så mycket hat gentemot så många. 

Tyvärr är det så lätt för henne att vända pappa mot alla dessa också då allt hon säger blir sanning i hans öron eftersom han själv inte kan minnas något annat.

Jag vet inte så mycket om pappas hälsa, inte mer än att han haft flera hjärtinfarkter och att minnet blir sämre och sämre. Han berättade för några år sedan, när han var någorlunda bra fortfarande, att en läkare sagt att det var för att delar av hjärnan drabbats av syrebrist.

När jag besökte honom sist kunde han sitta och prata ingående om ett ämne, avsluta, för att 2 minuter senare börja om och berätta precis samma saker.

Igår var jag helt rak med honom - och tyvärr slutade det med att han bara sa ok och la på luren.

Det är så synd att han ska vara så arg på mig över saker som hon tutat i honom och igår fick jag helt klart för mig att han inte har något minne alls av sakerna hon sagt till honom om mig, saker som jag själv hört genom väggar, om hur sjuk jag är i huvudet som bara läser när jag är där, att det måste vara något fel på mig, att jag inte älskar honom eller behandlar honom som en dotter bör..

Igår var han helt i hennes grepp och så länge de bor tillsammans så finns det inget jag kan göra.

Skulle jag ringa honom kommer hon fortfarande att vara där och tala honom "till rätta" efteråt. Skulle jag åka ner och tala med honom, skulle hon fortfarande vara den som stannade kvar när jag åkt.

Men, som jag säger till Anton - det här är deras problem, om de ville tycka illa om dottern som aldrig ringer. Hade de bott här uppe skulle jag regelbundet ha kunnat besöka dom och kanske ha ett acceptabelt förhållande till pappan som jag egentligen tycker så mycket om.

Den dagen han går bort hoppas jag att jag inte ångrar något, men vad mer kan jag göra än att vara ärlig när det behövs och att ständigt påminna honom om att jag älskar honom, trots allt?