tack!

Tack, tack, tack till alla som var med igår! Det blev super! Och jag söp!

Och till ni som inte var med så kan jag berätta att det igår var svensexa och möhippa.
Själv jobbade jag ju delad tur trots hårt kämpande med att få semester i helgen, framförallt från strålande Jeffes håll.
På mina lediga timmar hade dock en bunt tjejer samlats för att överraska mig utanför musikskolan, där jag i musikföreningens studio fick sjunga in "Islands in the stream" med Dolly Parton och Kenny Rogers; precis som Anton gjort nån timme innan. Har dock inte fått höra det ihopklippta resultatet än...
Därefter blev det pizza på filtar på Kyrkholmen och en promenad på stan. Sedan blev det dags att jobba igen med vetskapen om att jag åter igen skulle iväg någonstans efter avslutat arbetspass.
Då plockade de upp mig för att åka hem och hämta badkläder för att sedan möta upp alla killar ute vid Lilleputtlandet. Badtunna, mer bad i Klinforsån, kubb och efterfest hos Jennifer och Lars. Väl hemma så dog vi båda i sängen, glada och berusade.
Lyckades ordna kompledigt på förmiddagen idag, börjar om 2 timmar istället.
Men jag är tröööötttt....

Bridezilla?

Med midsommar framför oss så lyckades jag i a f sova till 3.30. Tog mig till slut i kragen och steg upp för att förbereda inför midsommarfirandet som i år hålls hos oss. Jobbar till eftermiddagen och gruvar mig inför en trött och grinig Mette ikväll...

***

Härom kvällen pratade jag med kärleken om hur stressad jag är. Inte rent praktiskt, för tidsmässigt så känns allt ännu lugnt. Men i huvudet cirkulerar de ständiga frågorna runt bröllopet. 3 veckor kvar och fortfarande så mycket som jag inte vet hur jag ska göra med.

Allt vore såååå mycket enklare om jag på bröllopsdagen fick svassa runt i min klänning och servera folk, plocka undan, välkomna och serva folk; som jag alltid gör. På jobbet, hemma, på fester. Vem kommer att se över allt om inte jag får?

Folk försöker intala mig att det är då, på bröllopsdagen, som jag bara ska luta mig tillbaka och strunta i allt, bara njuta. Men redan nu river ångesten i mig över att inte ha kontroll.

Vi kan inte göra mer än att hålla tummarna...

Har äntligen kommit igång med bakandet till bröllopet; vegetariska och icke-vegetariska piroger som mamma hjälpt mig med, kladdkakor och rabarbermuffins. Ska inhandla lite mer baksaker idag så att jag kan fortsätta.

Idag är sista anmälningsdag till bröllopet och de enda som inte hört av sig och tackat ja är några släktingar som jag ändå vet ska komma.

Förhoppningsvis så kan jag och mamma åka och titta på lokalen idag. Nog för att jag tyckte att det var stort, men frågan är hur vi ska rymmas 65 personer i en lokal rekommenderad för 50?
Men, finns det hjärterum så finns det stjärterum :)
Tanken från början var ca 55-60, men efter att Anton fått lite dåligt samvete, och en kille bestämde sig för att ta med sig en objuden dejt som vi inte kunde vara ärliga mot, så ökade siffran. Och ärligt talat hade jag trott att i a f någon skulle tacka nej ;)

Självklart är jag dock glad över att alla kan komma. Nu håller vi tummarna!

mycket populär Ally och mindre populär Anette

Igår kväll kom söta, rara Ally förbi och hjälpte mig med lite bröllopsbestyr.

Timmarna flög förbi och väl i säng så dröjde det inte många timmar innan Anton kom hem efter en berusad kväll med facket.

Om jag sover dåligt i vanliga fall så är det ingenting i jämförelse med vad jag gör de nätter jag jobbar helg och alltid vaknar av Anton för att sedan inte kunna somna om till hans snarkningar. Har nu varit vaken sedan efter 3 och ska strax åka till jobbet för att jobba 7-21, med 2 entimmesraster. Tack och lov är jag ledig imorgon, om än det blir pirog-bakande med mamma.

Hädanefter blir det nog till att sova i gästrummet de nätter jag jobbar helg. Kanske låter som en enklare lösning att skicka ner Anton, men med honom sittandes på en knarrande datastol och badrumsbestyr mitt i natten, så får vi hålla tummarna om några veckor att sängen där nere är skön ;)

Glöm inte att rösta imorgon!

Som en vårdtagare sa, så ska det inte spela någon roll om man inte är insatt, huvudsaken är att man visar vilken sida man står på.

Och kan hon, som är halvdöv, halvblind och tar sig fram med rullator, gå för att lägga sin röst; då kan vi också!

Perez Hilton har sedan begynnelsen älskat Lady GaGa, men nu är han hänfärd! Det roliga är inte vad han har att säga om GaGas nya video, utan att den är regisserad av Jonas Åkerlund, att Alexander Skarsgård spelar med och att GaGa själv pratar svenska!
Haha!
Lär väl i alla fall med största sannolikhet bli lika mycket av en hit som föregående låtar.
Go GaGa!

Jag har idag fått mig ett användbart kök!
Igår kopplade de in vatten och idag har Anton hunnit med att både koppla in den nya diskmaskinen, spishällen och ugnen. Nu gäller det bara att lära sig alla nya maskiner och att vänta in fläktinkoppling :)
Till veckan blir det att kolla på kakel så att man inte behöver oroa sig så mycket över vattenstänk.

Kanske kan man börja baka inför bröllopet snart då? :)

Det är lustigt att jag som ständigt träffar dementa, fortfarande inte vet hur jag ska hantera min egen far som aldrig kommer ihåg något.
Jag har vid minst 3 tillfällen fått glädja honom med att jag ska gifta mig, och har även vid flera tillfällen berättat och pratat om husköpet.
Ikväll fick han tydligen höra om huset från någon annan och har fått för sig att jag inte sagt något om det och därefter lämnat ett röstbrevlådemeddelande där han säger att han inte ska ringa mer och önskar mig ett bra liv. Punkt.

Lite skrattretande är det. Jag vet ju att han inte menar något ont utan helt enkelt tror att jag aldrig ringer trots att det är han som inte ringt sen i september, och jag vet att han måste tro att jag undanhållit saker för honom eftersom han inte kommer ihåg att jag redan sagt det, men ändå... Jag blir så less.

Ikväll blir det därför att skriva ett brev där jag ännu en gång för kämpa för att inte såra och komma med alltför många sanningar, men där jag ändå måste låta honom veta vad som händer med honom och att jag hoppas att han söker och får den hjälp han behöver.
Min största skräck har sedan lågstadiet varit att han ska ta bort sig själv för något jag sagt eller gjort, men jag tänker inte fortsätta att tippa på tå runt någon som inte finns i mitt liv längre, inte mer än som en destruktiv, återkommande och ångestskapande anhörig.
Jag älskar så mycket med honom, men han har trots allt sårat mig mer än han har stöttat och funnits där för mig.

Det är först nu i vuxen ålder och med Anton på min sida som får höra allt som hänt och fortfarande sägs, som jag förstår att min far har behövt mig mer än jag har behövt honom. Det är nu först som jag förstår att jag troligtvis hade mått bättre utan honom; hur hårt det än må låta.

***
För övrigt så mår jag illa över att folk kan se det som en attraktion att bara ett par timmar efter en olyckshändelse kan stå där och skratta och fascineras bara för att någon dött. Själv ville jag bara därifrån på min väg till bussen.
Jag förstår folksamlingar när något just inträffat, och jag förstår anhöriga, vänner och bekanta som vill besöka platsen, men vad är det med folk som gör att en del så gärna vill se spektaklet, att de går och söker efter blodet och luskar ut om det kanske ändå inte var tremeningens svågers frus bror som dog? Som att de vill känna personen i fråga?!

***
Ett sånt långt inlägg och jag undrar över om jag kanske ska vänta med brevet till pappan och istället lägga mig för natten. Ska trots allt upp 5 för att ta mig till jobbet, putsa fönster och sen jobba kväll igen.
Lär säkert sova gott nu när jag spytt galla över så många i ett enda blogginlägg ;)

kök?

Igår påbörjades utstädningen av lägenheten och snart är boendet där ett minne blott.

Idag, när visst alla andra är lediga, så steg Anton upp redan vid 7 för att tillsammans med svärfar och en snickarvän börja sätta upp det nya köket.

Stommarna börjar komma på plats, men vatten och inkopplad spis och ugn lär nog dröja.

Själv hade jag önskat mig lite solande på gården nu när jag inte börjar förrän 16. Men men, det lär väl dröja...

För övrigt så kanske jag inte nämnt att brudklänningen numer hänger nere i klädkammaren och att jag troligtvis vet hur jag vill ha håret; något jag troligtvis kommer att göra själv med lite hjälp av systeryster på den stora dagen.

Nu rör det sig bara om 7,5 vecka kvar och allt jobbigt återstår. När köket väl är färdiginstallerat väntar massvis med plockmat för 60 personer som ska förberedas, ljudanläggningen har vi ännu inte löst och ingen som kan kompa Hildas sång. Vi har fortfarande kvar att ordna med laglig vigsel samt den officiella med Lars. Anton har inga kläder, ingen alkohol är inköpt och jag har ingen aning om hur allt rent praktiskt väl ska skötas under festen; som förvaring av plockmaten, att sedan få fram all mat, att stöka undan eftersom, att ha plats för dans, musikskötande utan att precis alla springer och byter låtar hela tiden osv...

Nåväl, sånt löser sig väl! ;D

Tänk den som ändå hade körkort och inte behövde förlita sig på kärleken hela tiden... Men för er som undrar så står det helt stilla, hela grejen är ett enda stort ångestmoment och jag har fortfarande inte brådska - ingen bulle i ugnen, ingen fot på gasen!

;)

Trots en relativt skötsam alkoholkonsumtion igår med middag på Tatung och sen tjejfest hos Hilda med en kortare sväng ner på stan, så inser jag att kroppen inte alls beter sig som förr.
Visserligen fick jag lov att stiga upp redan 7.30 för att svärfar skulle komma och hjälpa oss lägga golv, och visserligen vaknade jag alldeles för många gånger i natt, men att vara bakis, om än lindrigt, är aldrig kul.

Imorgon flyttar vi förmodligen över de sista möblerna och sakerna från lägenheten; om vi nu får klart golvet att ställa dom på.
Ikväll hoppas jag på premiärgrillning hos Jens och Josse, men även det beror ju på...

Efter ett kvällspass på jobbet tog jag mig med nöd och näppe hem för att kaskadkräkas.
Någonting i min kropp skulle inte vara kvar och efter 11 timmar och närmare 20 turer på toaletten så har jag börjat reda mig och t o m kunnat äta nästan en hel pommeslåda.

Troligtvis var det rester av en pizza som inte var helt reko som ställde till det för mig och med en mage som har otroligt svårt att ställa om sig efter några kräkningar så önskade jag mig själv död vid ett par tillfällen, men imorgon blir det troligtvis Haparanda i alla fall.

Nu börjar vi få tapeter på väggarna, fina dessutom :)