Host host

Stackar lille Elliott som åkt på förkylning. Nu är dessutom även jag och Anton krassliga, men vi håller alla 3 humöret uppe :)

Idag har han ingen feber men har efter råd från en sköterska på barn, som vi ringde igår, gett honom Alvedon mot halsen och näsdroppar så att han får sova och äta.

***

Vi märker att han blir piggare och piggare då han idag har orkat leka en hel del, och framförallt snackat.

Tyvärr så tar jag såklart alltid fram kameran när han redan har hållit på en stund och snabbt bli less, men ni ser ju så söt han är :)

Sjuklingarna

Fredagens festligheter var toppen!

Hade verkligen en toppenkväll med min älskade Jeffe och hennes vänner, och tur är väl det med tanke på hur jag mådde dagen därpå :( I efterhand får jag väl lov att säga att det var värt det, men bara för att Elliott har en sån fantastiskt pappa som kan ta hand om hela familjen när det krävs ;)

***

Vi har under några dagar reagerat på att Elliott hostar emellanåt. Jag har trott att det handlar om att han dreglar så mycket och kanske sväljer fel, men i natt vaknade jag väldigt ofta av att han hostade till.

Efter att ha sovit mycket och ändå varit kinkig under Alexandras kalas, så tog jag tempen på honom när vi väl kommit hem. Över 38 grader och diarré. Han fick en Alvedon i rumpan och var sedan på toppenhumör väldigt länge; nu har han dock sovit i över 2 timmar och jag hoppas att tempen har sjunkit vid det här laget.

Stackars lilleman!

Fest!

Ikväll släpper jag ut håret, tar fram platt-tången och bär en vanlig BH för första gången sedan Elliott anlände!
Anton ska nämligen ha E alldeles själv ikväll, nattning och allt, medan jag följer Jennifer mfl på Matfesten.

Tänka sig att man kan vara så glad över bh-byglar och att slippa den där jäkla hårsnodden :)

***

Född bulimiker?

Filmade mys-Elliott i sängen när vi vaknat i morse. Minneskortet på mobilen blir fullt när klippet tar slut, guldkornet kommer i sista sekund.
Just one of those moments; som detta.



Som son till en föredetta bulimiker så vet sonen tydligen redan hur man gör. Ajabaja!

***

Vuxna Val

Idag gjorde jag två vuxna val.
Först och främst så ringde jag hälsocentralen och krävde att få träffa en läkare angående min rygg. Visserligen krävdes det att Anton sa åt mig halverst på skarpen, men jag inser såklart själv att det är ohållbart med en liten bebis att ständigt ha ont. Ryggen begränsar min vardag och den här fantastiska och ack så korta bebis-tiden.

Jag har sedan högstadiet haft en rygg som det regelbundet har skurit till i och som ofta får mig att plötsligt tappa andan. Då och då blir jag framåtlutad utan möjlighet till att räta på mig under en dag eller två.
Jag har gått till sjukgymnast ett par ggr och fått konstaterat att min höft är sned pga längdskillnad i benet. Inget ovanligt skulle jag tro, men det är 2 centimeter som ständigt ställer till det i ländryggen när jag lyfter det minsta snett eller har gått mycket.
Det är en känsla av att något är trasigt där bak, att det ligger en lite glasbit som skär in i ryggen när jag ändrar ställningar.
Efter graviditeten har det blivit betydligt mycket värre och höften är snedare än någonsin. Igår kväll började Anton prata om akuten när jag ännu en gång knappt kunde förflytta mig.
Han är sådan som hellre åker till akuten eller hälsocentralen och kräver att få träffa någon än att ringa in, men jag övertalade honom om att jag istället skulle ringa idag, för att gå den rätta vägen.
Jag lär ju få vänta i veckor på läkartiden, men sköterskan som tog mitt samtal tog mig i a f på allvar.
Det sista jag behöver just nu är ännu en som påpekar att jag bör träna mina muskler, då jag som sagt var knappt kan lyfta min son utan att grimasera.

I bästa fall leder det här till en remiss, antingen till röntgen eller nån ryggspecialist, och i värsta fall så får jag gilla läget och hoppas på att den blir bättre med tiden och ännu fler försök till träning.

***

Det andra vuxna valet då?
Att avsluta mina föreläsningar. Läraren ringde idag för att be mig komma i november, men jag tackade nej och erkände även att jag inte vill tala i klasser längre.
De åren jag talat om känns så otroligt långt bort och jag har inte bara glömt bort händelser utan även många av känslorna.
Det har de senaste gångerna känts som att jag stått där och talat om någon annan tjej; en liten flicka, som jag mest tycker synd om.

Nu finns det inget att tycka synd om mig över :)

***

Jag visste att han skulle ha hetat Edward!

Jag och Anton har ju på senare å fått dille på vampyrer, 

men inte hade vi trott detta om vår son?!

Stan

Igår gjorde vi stan med tant Jeffe.
När det var dags för fika fick Elliott komma upp ett tag och charma damer på CK.

Arbetsamt

Nu är det 3 veckor sedan senaste vägningen på BVC och nästa är inte förrän om 2 veckor när det även är dags för vaccination.
Jag vägde mig dock tillsammans med en naken E på vår digitala våg, och även om den inte är lika exakt som BVCs så tydde den på att killen inte alls gått upp mycket i vikt på 3 veckor; knappa 300 gr!
Han verkar dock må bra och jag är inte superbekymrad utan tror mycket handlar om att han går igenom en enorm utvecklingsfas just nu.
Han sover kortare stunder på dagen, äter oftare än vanligt, är vaken omkring 2 timmar i stöten till skillnad från 1,5 timme tidigare och jobbar då på bra både i babygymmet och med att ta in omvärlden från mammas eller pappas famn.

Och så har han lärt sig att göra bubblor och dregla ;)

Hösthår

Då startar vi blogginläggskavalkaden!
Håret är tonat lagom till hösten i en ton av mörk orange, eller om man vill; kastanj!

Med en Elliott som ständigt greppar tag om håret så har jag sedan han föddes burit håret helt utsläppt En gång, och det görs nog inte om i första taget.
Så snart blir det ett besök hos frissan för att klippa av mitt långa men ack så tunna och nötta svall.
Inte kort-kort, men kanske favoritlängden...?

Längre fram, kortare bak.

Min vackre son