dräpande dagar?

I torsdags var vi hos Aaro och hans Jessika där kvällen (och natten) spenderades med att spela Monopol. Igår steg vi upp tidigare än vad vi kanske ville för att gå på bröllop.
Antons storasyster Lina gifte sig med Peter, jag grät litegrann, speciellt när lillasyster Hilda sjöng som en ängel. Efteråt blev det picknik med sång, lekar och fika. Mycket trevligt alltihop och fint väder.

På kvällen var det fest jos Jocke. Fick en väldigt dräpande kommentar av en kille jag aldrig träffat, vilket förmodligen är det som mest satte sig på minnet. Stannade inte så länge, efter ett par timmar var jag slut nog och följde med Anton och Fredrik som skulle skejta.

Idag har vi bara lyssnat på Harry Potter på talbok, jag har haft lite högläsning oxå. För en stund sedan åkte Anton iväg till Piteå och själv sitter jag för att boka flyg till Skåne. Den 18:e blir det, och hemkomst den 28:e.Ikväll ska jag på Balzac med Ida. Blir nog trevligt :)

ps. Lina på bilden, Skellefteås första kvinnliga heltidbrandman, numera gift :D

pappan

Lite Sjöbotten de senaste dagarna, öl och prat igår och dagen idag har varit slapp. Lite kort och ett besök på Max. Saknar Anton såhär på kvällen men vi måste ju oxå vara ifrån varandra ibland. Önskar bara att jag hade haft orken att hitta på något en dag som denna istället för att bara ligga hemma och tycka synd om mig själv.

Bröllop på fredag, Antons storasyster Lina gifter sig med sin Peter. Har bara varit på ett bröllop tidigare, när jag var liten och min pappa gifte sig. Lustigt att det är just där den där självömkan ligger; att pappa ser fram emot att jag kommer och hälsar på honom dagen efter bröllopet.
Det är 3 år sedan vi sågs.
Svårt att förklara för alla som har haft sina fäder i närheten, för de som förlorat dom och för de som aldrig skulle kunna tänka sig leva utan dom. Men jag vill inte åka ner.
Min pappa är underbar (så lik mig ;) med sitt lugn och sin omtanke och den där kärleken han alltid visat mig. Jag har aldrig tvivlat en sekund på att pappa älskar mig, och jag älskar honom såå.

Men men, det ligger mer till historien och jag kan inte hjälpa att känna en viss ångest över resan. Nu ser den dessutom inte ut att bli av på lördag och när den istället blir vet jag inte.

Allt där här är dock bara petitesser antar jag mot livets verkliga bekymmer och jag vet att jag kommer att vara glad över att träffa min pappa när jag väl gör det. Det är väl snarare det runtom som tar emot.

Nu ska jag lägga mig i badet och vänta på att älsklingen min kommer hem.

"4 Kvällars Festar-Netta"

I torsdags var vi på Lanternan i Byske, för mig första gången. Hade riktigt skoj, lite segt bara att stanna till 2.15 då bussen gick hem. På fredagen hade Anton och några av hans arbetskompisar fest, kände mig lite uttråkad, och enormt trött, cyklade hem tidigt. Igår hade en kompis här på Sjungande fest och där hade jag grymt trevligt. Lite mer folk man kände där, framför allt fler tjejer i jämförelse med fredagen då jag var ensam.
Ikväll är det familjens årliga fest. Ska strax till mamma där det blir langos till middag. Känner mig lite tärd dock, bara 4 timmars sömn inatt och efter att redan ha druckit 3 kvällar i rad så känns det lite tungt att umgås med en massa människor. Dock är det alltid skittrevligt när våra älskade släktingar kommer upp så segheten ska nog ge med sig.

Anton står i duschen. Stackaren har inte kunnat äta nåt idag, har ingen aptit. Hoppas att han iallafall får trevligt ikväll. Så länge inte Ante super ner honom.... ;)

jösses!

Sirius Black 4-ever!

Natten till igår, strax efter tolvslaget, ringer min syster och gråter. Ante tar över som lugnt och med nåt känsligt i rösten frågar om inte jag och Anton kan komma med Sirius till dom. Trodde först att de bara menade att han skulle få sova där över natten men det visade sig iallafall att de ville försöka sig på att ta hand om honom, för gott.
Så Anton var gullig och skjutsade ut oss till torpet efter att ha tagit på sig igen och igår ringde jag glatt och avbokade veterinärtiden. Fungerar det inte i längden med Sirius så få vi överväga då hur vi ska göra. Men nu lever han iallafall! :D
Igår var jag och Anton med Ida på Rovön där vi spelade kort, solade och badade i älven. Efter det började vi köra mot Antons föräldrahem, mötte upp hans pappa och bror som sedan tog oss till en badplats kallat Selet, även det älven.När vi badat där ett tag tog vi oss hem till Nyliden där vi fick duscha och mat i magen. Eftersom alla andra skulle in till stan och göra saker så följde Antons lillasyster Hilda med oss hem där vi såg (jag sov) film. Efter ett par timmar hämtade folket upp oss igen, sen blev det bastu och bad i Gråberg, även det älven.

Har aldrig badat på 3 olika badplatser på 1 dag :D

Gårdagen var underbar. Idag ska jag nog ta mig ut till Torpet, hälsa på familjen och såklart Sirius, och kanske köpa med mig en vinare för lite fest. Vi får se ;)

Kärlek. Sorg. Lättnad.

Har just överöst Sirius med god-mat, snart ska jag komma honom ordentligt och klippa klorna, kattlådan står i blöt för att sedan ska fyllas på med ny kattsand.
För imorgon är början på något nytt för både mig och Sirius, imorgon kommer lugnet.

Försöker tänka positivt. Försöker ta åt mig av det faktum att jag gjort allt jag kunnat för honom. Jag har frågat alla jag känner och även de jag aldrig träffat förr, jag har haft ute honom på Blocket, på Solkattens hemsida, jag har gett honom min fulla uppmärksamhet men allt han vill är att komma ut.
De senaste dagarna har jag inte varit hemma mycket, klarar det inte mentalt. Har förstått att Sirius bara skriker när jag är hemma, kanske för att tala om för mig vad han egentligen vill.
Han kurrar, trampar och myser för fullt varje gång jag kommer hem, jag leker med honom och tar ut honom i solen där det enda han gör är att äta gräs. Annars skriker han bara.
För nån dag sedan kom tårarna redan när jag gick in i trappuppgången eftersom jag visste vad som väntade mig.

Jag har gjort allt jag kan göra. För Sirius Black hade jag köpt ett hus så att han kunde få vara ute, om jag bara hade råd. Men allt går inte...

Imorgon skjutsar Anton mig, kl 16.00 ska vi vara där och jag hoppas att tårarna som aldrig verkar vilja sluta rinna då kommer att rinna med blandade känslor.

Kärlek. Sorg. Lättnad.

tyvärr

Så.... på torsdag har jag fått min tid till avsked och tårar, då ska nämligen Sirius få somna in. De senaste dagarna har jag bara varit hemma korta stunder eftersom jag bara skriker på honom att vara tyst och tårarna sprutar.
Så då kanske lugnet kommer för oss båda.
Känns dock fruktanvärt fel att ta bort ett djur; ingen tar bort en människa, och när jag ringde till veterinärstationen idag kom det dåliga samvetet i takt med tårarna när jag skulle lägga på.

Tack och lov för Anton som låg och sov, kändes så skönt att kunna väcka honom med tårar och snyftningar och att känna hur han höll om mig...

Adjö Sirius?

Lite bad under dagarna som gått, ett par karuseller men inget inträde på Stadsfesten, en del tårar som vanligt över saker och ting. Lustigt hur jobbiga saker ständigt kommer klumpvis.

Har idag försökt få tag på nån veterinär för att kunna ta bort Sirius.
Gick dock inte, får ringa imorgon bitti.
Det fungerar inte, ingen vill ha honom och han mår skit. JAG mår skit.
Han skriker heela tiden nästan, förrutom när han myser med mig; annars mår han ju bra. Spelar ingen roll om jag är hemma 12 timmar en dag eller kortare; han vill helt enkelt ut och det har inget med mig att göra....

Slut Sirius

Sitter hos Fredrik och Jenny nu, har passat Milla ett par timmar och snart kommer broder tillbaka för att göra lunch åt oss...

Har insett att jag troligtvis kommer att måsta ta bort min älskade lille Sirius Black. Snart kommer han att vara kal om han tappar mer päls, ögonen rinner ständigt på honom eftersom han skriker så mycket och igår såg jag att det var blod i avföringen.
Sirius har nog inte någon farligare sjukdom än depression.

Och själv mår jag verkligen kasst över hela situationen.
Tänkte just ringa veterinären men jag ger oss en vecka till, då får vi se om nåt hinner lösa sig. Tyvärr är chanserna att nån vill ta en vuxen kastrerad hane till utekatt förmodligen obefintliga, och pessimismen är ett faktum.
Be för Sirius eller håll era tummar.

hmmm...

Midsommar spenderades på Dammgatan i en kompis pappas hus, trevligt var det. Samma kväll förlovade sig visst min syster och Ante; grattis till dom. Igår var vi på Glorias dop; hon sket på den sprillans nya dopklänningen samt Johannas kläder, maten var suverän som alltid.
Annars händer det inte så mycket.
Klarar knappt av att vara hemma trots att Sirius blivit en sådan myskille sen Brisby flyttat till Patrik. Han låter mig inte vara ifred förrutom när han står och gråter vid dörren eller sover.Löser jättemycket päls och snart lär han väl vara kal på ryggen.
Kommer på mig sjäålv med att skrika åt honom att vara tyst trots att allt han gör är att vara ledsen och själv gråter jag floder varje dag.
Men men, smällar man får ta antar jag...

Porslinsdockan Anette

Jag skrev igår ett inlägg ang. känslighet på en community och idag vidareutvecklade jag det hela. Tänkte att jag skulle dela med mig av mina tankar även här i bloggen.
Det handlade om hur jag alltid varit en porslinsdocka och Sofia Å kom "på tal".

Sofia var ju och föreläste här i Skellefteå i vintras och jag var där med mamma. Hon tog upp begreppet orkidébarn när hon talade om varför hon hamnade där hon en gång var. Sofia Åkerman är nämligen Sveriges "mest kända självskadare" och sattes som 16 åring på rättspsyk för att ingen visste vad de skulle göra med hennes sjuka jag. Hela grejen stred naturligtvis egentligen mot FNs barnkonvention; ett barn ska inte tvingas genom LPT (lagen om psykiatrisk tvångsvård) till att vistas bland dömda mördare och dylikt. Under flera år slussades hon gång på gång vidare till nya avdelningar som en svårt självskadande anorektiker och den som till slut fick henne på rätt väg var hon själv.

Sofia är en otroligt stark person och det var just därför hon kunde bli så sjuk. När jag var fast i träsket ville jag så gärna ha den självdisciplinen som så många gravt sjuka anorektiker och självskadare ofta har; jag kände mig misslyckad som inte kunde gå ner ännu mer i vikt och som inte vågade skära, bränna eller slå mig ännu mer.
Det är iallafall den där starka sidan som även fick Sofia att tillfriskna. Hon skrev så småningom en bok, Zebraflickan, som kom att vara till stöd både för dom som ville ta sig ur det sjuka och de som ville gräva sig ännu djupare ner i det. För nån vecka sedan tog Sofia studenten 3 år efter sina jämngamla och flyttar snart till egen lägenhet. Hon är egen företagare, arbetar bl a som illustratör till olika tidningar samt håller olika slags föreläsningar både runt om i Sverige och Norge.
I sommar passar hon dessutom två flickor på 3 och 5 år några timmar per dag och i hennes senaste blogginlägg nämnde hon att hon efter att bara ha träffat dom i en vecka redan kan känna av att 5åringen är ett litet orkidébarn.

Vi känner av sånt vi porslinsdockor. Kanske bara lite men ändå snäppet bättre, än många andra. Jag ser så lätt skillnad på de som är naturligt magra och de som gör allt för att vara det. Mina blickar förs ofta rent omedvetet till folks armar om jag ser en sorg i deras blick, ett påklistrat och ansträngt leende och jag har lärt mig att inte ta någons liv för givet.

För jag tror nämligen att det finns åtminstone två kategorier av människor som insjuknar i en ätstörning och/eller ett självskadebeteende.
Antingen är man just ett orkidébarn som helt enkelt inte riktigt klarar av livets hårda skola lika bra som andra; man växer upp med en medfödd känslighet och kompenserar ofta detta med att vilja ta på sig mer ansvar och kontroll än man kanske klarar av. Den andra kategorin tillägnas de som tyvärr drabbats av ett trauma; övergrepp, död, missbrukande föräldrar och dylikt, och som väljer flykt i det sjuka.

Jag har varit otroligt skonad från trauman. Aldrig blivit det minsta antastad, vad jag iallafall kommer ihåg, har aldrig mist en älskad till döden eller något liknande. För jag har alltid varit en orkidé, eller som mamma kallar det, porslinsdocka.
Jag grät väldigt mycket i min ensamhet som barn, såg ofta livet som onödigt och led av självmordstankar redan på lågstadiet. Jag klarade inte av kritik och har än i dag fortfarande svårt för att hålla tårarna tillbaka när någon påpekar något fel med mig. Så jag lärde mig att alltid vara snäll, glad och hjälpsam så att människor skulle ha så lite som möjligt att vända emot mig. Jag blev snabbt ansvarsfull och drog på mig ett stort kontrollbehov för att inte kunna göra något fel. Och redan som barn började jag använda den fysiska smärtan för att känna just kontroll.
Jag kunde känna och bestämma när smärtan skulle ta stopp. Och visst var det spännande att se hur djupt jag vågade klippa mig i huden med en sax, eller var på kroppen det gick att sticka nålar genom utan att börja gråta.
Även det här började utspela sig på lågstadiet och jag bävar mig så för att något av mina älskade syskonbarn ska visa sig vara en liten docka av porslin.

Men även en nervklen människa kan komma att bli stark; jag ser mig själv som relativt stark i dagsläget. Jag har fått en sjukdomsinsikt som vändes till en insikt om mig själv och den är jag oerhört tacksam över. Jag kan skriva något så utlämnande som det här eftersom jag känner av mina svagheter så oerhört och var dag har jag användning av den kunskapen. Den gör att jag ständigt kan bättras och numer vet jag var mina gränser går och kan även dela med mig av min kunskap om mig själv till andra.

Genom svåra tider trampar man tydliga stigar som gör det möjligt för en att lättare ta sig fram och tillbaka.