Min bäste, älskade Elliott

Igår kväll pratade vi föräldrar om att Elliott faktiskt har varit på mycket bättre humör de senaste dagarna. Jag och Anton har jobbat tillsammans för att undvika konflikter utan att för den delen låta Elliott göra som han vill hela tiden. Vi har legat steget före,  distraherat och framförallt inte själva brusat upp i onödan.

Idag blev vi bjudna på plättar/pannkakor hos syster/moster till lunch. Utan att jag har behövt skrika och vika mig, så har jag med enkla verktyg tagit oss genom en jättefin dag där Anton bara gjort ett gästspel efter jobbet, innan han åkte vidare på after work.
Elliott har yttrat saker som "min bästa mamma" (måååånga gånger, med en strykning på kinden och kramar och pussar), "du är snäll moster", "jag älskar dig" och gosat läääänge och mycket.
Enda riktiga sammabrottet idag löste sig också fint.
Vi skulle handla lördagsgodis på kiosken och Elliott bröt ihop när han inte fick skopa upp godiset själv (nåt som tydligen pappan låtit honom göra ;)
Butiksföreståndaren gick iväg och kom igen med glass-reklamgåvor; en badboll, kortlek och en bricka som Elliott chockat tog emot. Jättetrevlig och hjälpsam kille! Mitt i allt kom Tina och Harry in och även Harry fick gåvor.
Då Anton har sovmorgon imorgon så lyckades vi bjuda in oss hos Tina, Harry och Frank imorgon förmiddag, och jag hoppas på en lika fin morgondag.

Published with Blogger-droid v2.0.10

Firande

För 5 år sedan drog jag på stort med fika för båda familjerna samt fest på kvällen med 80-talstema.

I år fyller jag jämnt på riktigt och är så grymt opeppad. Fest är ju uteslutet och nåt riktigt kalas har jag inte orkat styra upp; just nu ser det inte ut att bli något kalas överhuvudtaget.

Jag tog ett snack med Anton idag och sa som det var, att jag har dragit på mig offerkoftan och att hur jag än gör så kommer jag bara att bli besviken.

Så! I år låtsas jag att jag fyller 29, kastar av mig offerkoftan och avvaktar till nästa år med att fira mig själv ordentligt :)

Published with Blogger-droid v2.0.10

1-månadsbilder

Stort tack till LuBell Foto!

Otur

Vår store kille har börjat göra illa sig en hel del. Då han under de första 2 åren ständigt var otroligt försiktig med allt han tog sig för, så slog han sig sällan, och framförallt inte blodig.
Nu har han dock gjort illa sig jättemycket senaste veckorna; kanske går det att koppla till nonchalansen i hans nyfunna beteende?

Senast fick han denna saftiga bula samt en spricka i läppen som blödde rejält. Cyklade omkull på dagis och fick komma hem med mig igen efter att dagis ringt.
Såret slöt dock igen snabbt och bulan har lagt sig.

Tänk om vi alla repade oss så fort :)

Published with Blogger-droid v2.0.10

Tvåårstrots eller en fantastiskt utvecklande utmaning

Vi är inne i en period av trots, eller rättare sagt en tid då Elliott tränar på att säga nej, att han inte vill saker och lär sig att han inte behöver göra som vi andra säger. Bra för honom, men ooooo så påfrestande för oss andra.

Jag försöker vägleda honom i att uttrycka sig verbalt under raseriutbrott och undviker i största mån onödiga konflikter.
Han är ju dock en riktig känslomänniska och vissa dagar känns det som att han bara gråter.

"Jag vill vara ledsen" har han sagt några gånger, och det respekterar jag till fullo. Säger att man får vara det, men att det är bra om man berättar varför. Och ibland kan vi tillsammans komma fram till den riktiga anledningen till alla tårar.

Han vill vara stor och göra stora saker; som att låsa in sig på toaletten, bajsa i pottan, torka sig, dra upp byxorna igen och sen tvätta händerna innan vi hunnit dit med något att låsa upp dörren med. Han har dock börjat förstå att det är bra om en vuxen får torka rumpan.
Han säger ifrån när han inte vill bli strykt, pussad och kramad; något som smärtar lite men som ändå ska ses positivt.
Det uppskattas enormt om man ber om hans hjälp eller frågar om man får låna något som är hans.
Trotsen, alla "nej!", "vill inte", mamma får inte" till trots, så försöker jag se det från den ljusa sidan.
Jag har en mental bild över hur jag önskvärt vill se Elliott gå segrande genom denna utmaning.

Jag är Elliott.

Jag är viktig och unik 

och kan bestämma över en del saker själv.

Andra kan få ta del av

och respekterar mina känslor.

Men jag är inte ensam.

MTV-kändis

Happy baby dancing to Queen - fail!

Jag fick härom natten ett mail från en producent på amerikanska MTV. Han berättade vem han var och att han jobbar med ett program på kanalen som håller på att filma sin 4e säsong. Programmet Ridiculousness visar tydligen en del "nu blev det visst tokigt-klipp", och de är nu intresserade av att använda sig av vårt klipp "Happy baby dancing to Queen - fail!" i ett avsnitt.

Så nu håller vi på att maila fram och tillbaka för att få till allt det legala och jag och Anton tycker såklart att det här är såååå coolt! :D

Småbarnsliv

Jag vet inte... Folk pratar om att alla bara delar med sig av det idylliska småbarnbarnslivet på sociala medier. Själv klagar jag bara. "Måste leka", "tidig morgon" osv...
Men visst finns det fantastiska stunder, de Bästa av stunder, bara lite färre just nu.

Elliott blir mer och mer "trotsig", hör inte vad jag säger och testar mig ständigt. Jag skriker och ryter och ignorerar honom emellanåt, som han då.

Men så kommer stunderna då han spontant säger att han älskar mig eller gosar en längre stund. Eller när han helt enkelt "är sig själv".

Imorgon får storebror sova över hos världens bästa moster och onkel, för första gången sen lillasyster kom till världen.

Blir nog fint med egen tid för oss föräldrar med Zelda, samt massor med kärlek på Anderstorp för Elliott.

Published with Blogger-droid v2.0.10

Instagram och blåslagen

Ja instagram är så klart anledningen till att bloggandet är så bristfälligt!
Så enkelt det är att slänga in en bild där i jämförelse med att göra att helt blogginlägg.

Dagarna är upp och ner. Elliott är mammigare än någonsin förr, och samtidigt som det är lite mysigt så tär det på psyket. Trots att det fortfarande är jobbigt vid dagislämningarna, så njuter jag verkligen av dessa 15 timmar i veckan. Jag hinner ta igen lite sömn, göra ärenden och umgås med min vackra dotter som börjar bli mer "med".

Igår mådde jag dock riktigt dåligt över att ha lämnat Elliott gråtandes, då jag vid hämtningen både kunde se och fick höra att ett annat barn gett Elliott en omgång.
Inte blir det bättre heller av att han återkommande pratar om hur "mamma inte på dagis när Elliott gråter", "mamma inte trösta Elliott på dagis", "mamma inte där" (när han berättar om hur det andra barnet slagit honom)...

Ajajaj. Jag känner mig inte alls motiverad att lämna Elliott på dagis nästa vecka. Varje dag då jag lämnar honom frågar han efter just det här barnet, som jag vet brukar knuffas  och styra lite över de mindre. Elliott nämner nån gång då och då att barnet har slagit honom, men igår var första gången jag sett en skada.
Elliott känner sig inte trygg vid lämningarna, men fröknarna säger att det funkar bra efter att jag gått, så jag får väl härda ut antar jag.
Ska dock prata med nån fröken vid tillfälle och höra vad dom tror.

Published with Blogger-droid v2.0.10

Bläää

Jag tänker att jag måste ha nån rolig bild eller nåt intressant att berätta för att blogga. Glömmer ständigt bort att det kvittar. Minimalt med folk som läser ändå :)

Elliott blir i a f mammigare och mammigare för var dag som går.
I tisdags lämnade jag honom för första gråtandes på dagis. Gråtit har han ju gjort där förr, men aldrig blivit lämnad förrän han kommit till en acceptans. I onsdags lämnade jag honom för första gången sen omstarten utan några tårar alls. Han vet att jag kommer tillbaka, och att går fort när man har roligt! :)

Published with Blogger-droid v2.0.10

Mammas pojke

Elliott, min älskade stackars Elliott... Senaste veckan har varit såå jobbig för honom. Visst har han haft roligt på dagis, men inte blev livet lättare för det.
Nu har han vid några tillfällen sagt att han vill ha en annan mamma, att han vill slå sönder mamma och slå sönder Zelda.
Det låter ju så klart värre än vad det är. Men mammahjärtat lider och jag försöker förgäves få honom att utveckla sina känslor. Han är för liten helt enkelt,  och står utan ordval.

I natt vaknade han upp och fick somna om bredvid mig. Det tog sin lilla tid för honom att somna, men visst är det mysigt att vakna upp tillsammans.

Nu på morgonen ligger i alla fall Zelda och sover på övervåningen och jag och Elliott ser barnprogram på datorn. Senare idag ska vi lämna Zelda fullmatad med Anton för att gå ut och leka, bara jag och han.

Published with Blogger-droid v2.0.10