renovering

Så långt mellan uppdateringarna...
Nu har vi i alla fall börjat komma igång med renoveringen igen; lister i vardagsrummet är på plats och kaklet till köket blev inte alls så försenat som vi trott utan kommer att hämtas idag. Vi har även fått upp några lampor och nu ska snart projektorduken upp så att vi kan se var självaste projektorn måste sitta.

***

När vi började att renovera, innan inflytten, så fanns det inte så mycket för mig att göra, så jag tog mig an trappen; monterade ner alla handtag och började putsa. Tanken var att jag även skulle måla, men ännu står trappen isärmonterad och omålad. Vi har fått höra så mycket olika om hur noga man måste vara; när en målare hos oss sa att han själv inte skulle putsa överhuvudtaget så slutade jag helt enkelt. Sedan får man höra att man måste vara JÄTTEnoga av andra. Min egen teori är att det viktigaste måste vara att putsa där man kommer att röra trappen, dvs räcken och framsidan av varje steg; vi kommer ju dessutom att lägga filt på stegen.
Det lär nog dröja ändå innan vi får se vad som i slutändan var rätt...

***

Jag jobbar lite och slappar mycket. Chefen har dock gett mig tillåtelse att ta ut övertid för att kunna upprätthålla mitt kontaktmannaskap, men frågan inför nästa schema är om jag ens kommer att ha en rad att ta ut övertid på. Vi har alldeles för mycket personal och denna gång kommer de att måsta sätta ut utlåning och jag är bara överflödig.
Vad som blir av Antons jobb återstår ju också att se. De vill verkligen inte släppa någon egentligen, men med 27 arbetare varslade så måste ju någon gå. Han står som 5e att åka, och med 4 månaders uppsägningstid så lockar inte de 100 000 i avgångsvederlag för den som frivilligt går. Förhoppningsvis kan de istället locka många 60+ som ville gå tidigt med en viss ersättning.
Annars har det talats om att alla får gå ner i tid, kanske jobba 80% och får 90% av ursprungslönen.
Och det vore väl skönt om han fick stanna på de villkoren? :)

Idag jobbar jag för första gången på en vecka och bara till 12 dessutom.
Men det känns inte alls lika bra som det här... ;)

Jag brukar skämta om att det ultimata för att inte bli så rynkig på äldre dar´ måste vara att börja som smal och sakta men säkert gå upp i vikt under årens gång, liksom för att fylla ut.
Kanske börjar vara dags för mig att lägga på mig lite, om jag vill bli av med den förbaskade bekymersrynkan i pannan som jag bekymrar mig så över; ett enda långt streck som absolut inte går att sminka bort.
Tyvärr tror jag dock inte att ett kilo hit eller dit kan påverka ansiktet så mycket, så jag avvaktar...
Men säg mig; har ni nåt knep? Den är där hur jag än gör, skrattar, gråter eller skriker, och den blir längre och längre och längre...

***
Ikväll är det dags för tjejfest igen och roligt är att det just ikväll även är tjejkväll på Balzac, med gratis inträdde för oss damer.

Så trött, så frusen.
Ska strax åka till jobbet för en delad tur och sedan blir det dialogutbildning resten av arbetsveckan.

Helgen har varit relativt full; kräftfest i Gråberg med övernattning hos svärföräldrarna. På lördagen tände svärfar kolmilan och efter 2 duschar luktar mitt hår fortfarande rök. På kvällen fick vi besök av en grupp vänner och jag fick lov att se Twilight igen, för 3e gången på lika många veckor.
Vi är nu 2,5 bok igenom och maken håller på att lära sig Bella´s Lullaby på piano. Vi övervägen dessutom namnet Edward om vi en dag får en son.
Jag antar att vår gemensamma besatthet kommer att falna så snart vi är igenom böckerna, men samtidigt är det såååå mysigt, och faktiskt ganska intimt, att läsa för någon. Att fastna tillsammans.
Som tur är så har jag fortfarande inte läst några andra favoritböcker jag har på lager för honom, vilket förhoppningsvis blir vårt nästa projekt :)

Maken såg ut att vilja gråta när jag avbröt läsningen för lite städ idag, trots att städet från början var hans idé.
Nu har vi dock plockat upp några kartonger i källaren och jag kan tänka mig att det väntar ytterligare några timmars läsning innan vi sover för natten.

***

Kollade igenom kommande schema, det som börjar om ett par veckor.
14 av 18 arbetsdagar innehåller 16-21. Man kan med andra ord säga att jag börjar jobba kväll fr o m 14/9. De lediga dagarna blir ju även många, så det kan jag iaf se fram emot ;)
Men kontaktmannaskapet kommer att lida och jag får som jag tidigare befarat förlita mig på arbetskamraterna. Tydligen har de alla fått minska sin tid med mellan 7 och 10 timmar till kommande schemat, och även om det var för helt andra anledningar så lät det nästan som att det var för att behålla mig med jobb. Man kan ju alltid hoppas ;)

Twilight ;)

Undrar om många bloggar rent av går i graven efter att ha blivit utbytta med Twitter och Facebook?

***

För några veckor sidan införskaffade jag (med lite svårigheter) de fyra böckerna i Twilight-serien.
De gick åt som smör i solsken och jag frågade därför Anton om han ville att jag skulle läsa dom för honom, lite för att dra ut på mitt eget beroende.
Maken min har nu istället Tagit Över beroendet, som när jag häromkvällen var less på att läsa och istället ville se film och han självklart insisterade på att vi då skulle se självaste Twilightfilmen igen.

För er som sett filmen och tycker att den verkade intressant; LÄS böckerna. Många antyder att de tycker att kärleksförhållandet i filmen kan verka ganska så oförståeligt, något som blir självklart i boken.

***
Och för er som inte förstår tjusningen med Robert Pattinson; se filmen, och lyssna på det här...

mentalt

Häromdagen ringde min gamla lärare för att höra om jag skulle kunna komma och tala i en av hennes klasser igen i höst. Nu var det länge sedan, drygt ett år har gått och jag har bara kommit längre ifrån de sjuka åren.
Men självklart tackade jag ja. Jag gillar uppmärksamheten, att få stå där i centrum och få dela med mig av mig själv. Jag vet inte om jag med min berättelse kan lära eleverna så mycket konkret, men jag antar att det är det som är vitsen med att lyssna på just mig. Att höra att allt kanske inte är så tydligt som det står i läroböcker, att de där tecknen på en ätstörning och de där anledningarna till ett självskadebeteende inte alltid stämmer.

***
På vägen hem den dagen träffade jag dessutom en av mina gamla KPs från psyk på bussen, och det slog mig efter vårt samtal om bröllop och hus att jag visserligen inte lever som förr, men att jag egentligen inte är så annorlunda. Jag känner ju trots allt precis som förr, men att jag numer inte behöver känna saker lika starkt och lika ofta, och att jag ibland faktiskt måste tvingas lägga band på mig själv. När jag tidigare blev arg, på livet eller mig själv, så tog jag till så drastiska åtgärder, kraftiga. Numer kan jag visst bli minst lika arg och ledsen, men tvingas som sagt var att hantera allt så annorlunda.
Så när jag satt där på bussen och pratade om det nya, lyckligare livet, så kändes det faktiskt precis som förr. Fast bättre.

work-cut

Jag sitter med nytonat hår som precis som vanligt blev lite för mörkt. Mitt hår måste ju suga åt sig färgen som Torky!

Efter en tid med ryggbesvär hoppade jag in extra igår på jobbet för att sedan gå på arbetsplatsträff där mina farhågor besannades. Vi har förlorat otroligt många vårdtagare de senaste månaderna; en del som blivit bättre, andra sämre och fått flytta, och någon som avlidit.
Så när vi igår satt med bemanningskrav och arbetstimmarna för nästa schema så blev det tydligt att vikarien som i 2,5 år glidit fram på en räkmacka inte längre kommer att få ta samma plats som tidigare.
Det förvånade mig som sagt var inte, men jag hade nog inte trott att slaget skulle bli så hårt. Chefen försäkrade mig dock om att de ska försöka ordna en halvtid åt mig på kommande schema, och därefter kanske jag behövs mer igen.
Mitt kontrollbehov kommer troligtvis att få tagga ner litegrann, eller bli än värre. Jag har 4 vårdtagare jag är kontaktperson åt som jag redan nu knappt har funnit tid åt; för städ, sociala stöd, duschar; och min plats som kostombud har än så länge bara inneburit lite backup till den gamla, en föreläsning och medverkan på ett par träffar.

Anton tycker att det är så roligt att jag pratar med så gott självförtroende om jobbet. Ibland får jag en obekväm känsla av att jag överdriver med min betydelse, men oftast är jag faktiskt väldigt stolt. Jag vet att såväl arbetskamrater som vårdtagare kommer att sakna mig, attjag har varit en bra resurs och varit väldigt omtyckt. Vårdtagare påpekar ofta mitt lugn och litar på att jag kan mitt jobb.
Tänk er själv, ni som inte jobbat så intimt med människor; att som arbete få träffa människor som just du får lov att hjälpa, som släpper in dig i deras privataste angelägenheter, som ständigt ger dig uppskattning och tacksamhet. Och att du dessutom får betalt för denna självförtroendeboost! :D

Nu är ju dock troligtvis inte det här slutet; senare i höst kanske jag behövs mer igen. Tills vidare får jag förlita mig på att Anton peppar mig ;)
Ärligt talat så ser jag faktiskt fram emot att jobba lite mindre. Jag klarar mig alltid ekonomiskt, och mentalt så behöver jag nog lämna över lite ansvar över alla vårdtagare ett tag.

***
Idag ska jag tillsammans med en kille från jobbet på en drama/föreläsning om Anhörigas Situation, och har jag tur kanske jag hinner med en kram från systeryster som jobbar i samma byggnad ;)

Ååh... jag som hade tänkt ta mig tid till att blogga. Om jag inte väntade så länge mellan varje gång så kanske jag inte skulle känna att inläggen behöver bli så långa. Så jag nöjer mig med detta idag; jag älskar min man som älskar mig och jag är faktiskt en riktigt lyckans ost!

Tänkte att jag såhär efter några månader som husägare skulle se hur mycket vår boendekostnad är. Tog och räknade ihop alla räkningar som hör till huset samt lån som dragits de senaste 3 månaderna och Wow!
Nog för att det är sommar och vi inte har några element på, men att vi snittar på mer än 1500:- mindre i månaden nu än i vår hyres-2a på Sjungande är ju häpnadsväckande!
Något jag saknar är dock att man visste precis hur mycket som skulle måsta betalas varje månad; nu dras det pengar lite då och då till lånen och jag har fortfarande ingen koll. Efter ett år kommer jag nog att kunna få en bättre översikt.

***
Idag jobbar jag 12-17 vilket känns lyxigt; fick sovmorgon på en arbetsdag utan att behöva jobba kväll.
Därefter blir det pizza och dusch hos Louise från jobbet för att sen gå på fest hos Nanne. Känns sååå roligt att göra något med alla de yngre på jobbet. Att göra något själv.
Efter mina sjukdomsår så stod jag plötsligt där ensam, med endast min kära, fantastiska Ida och familjen kvar, samt barndomsvänner som man träffar för en fika ibland.
Så kom Anton med alla sina vänner in i mitt liv och jag har genom detta fått mig en alldeles egen Jennifer som är något av det käraste jag har, och andra "respektive-tjejer" som Ally och Josse som jag kommit väldigt nära.
Men fortfarande är jag otroligt beroende av att Anton ska styra upp något, att han ska ringa runt när det blir helg för att höra vad som händer.
Att vara utan körkort blev så klart ett litet problem när vi flyttade ut hit, något som jag tidigare inte tyckt att det varit. Jag blir strandsatt och lat och passar på att ursäkta mig med "jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och surfa mig less på Facebook".

Men ikväll så nöjer jag mig inte, för ikväll blir det fest!