mentalt

Häromdagen ringde min gamla lärare för att höra om jag skulle kunna komma och tala i en av hennes klasser igen i höst. Nu var det länge sedan, drygt ett år har gått och jag har bara kommit längre ifrån de sjuka åren.
Men självklart tackade jag ja. Jag gillar uppmärksamheten, att få stå där i centrum och få dela med mig av mig själv. Jag vet inte om jag med min berättelse kan lära eleverna så mycket konkret, men jag antar att det är det som är vitsen med att lyssna på just mig. Att höra att allt kanske inte är så tydligt som det står i läroböcker, att de där tecknen på en ätstörning och de där anledningarna till ett självskadebeteende inte alltid stämmer.

***
På vägen hem den dagen träffade jag dessutom en av mina gamla KPs från psyk på bussen, och det slog mig efter vårt samtal om bröllop och hus att jag visserligen inte lever som förr, men att jag egentligen inte är så annorlunda. Jag känner ju trots allt precis som förr, men att jag numer inte behöver känna saker lika starkt och lika ofta, och att jag ibland faktiskt måste tvingas lägga band på mig själv. När jag tidigare blev arg, på livet eller mig själv, så tog jag till så drastiska åtgärder, kraftiga. Numer kan jag visst bli minst lika arg och ledsen, men tvingas som sagt var att hantera allt så annorlunda.
Så när jag satt där på bussen och pratade om det nya, lyckligare livet, så kändes det faktiskt precis som förr. Fast bättre.

work-cut

Jag sitter med nytonat hår som precis som vanligt blev lite för mörkt. Mitt hår måste ju suga åt sig färgen som Torky!

Efter en tid med ryggbesvär hoppade jag in extra igår på jobbet för att sedan gå på arbetsplatsträff där mina farhågor besannades. Vi har förlorat otroligt många vårdtagare de senaste månaderna; en del som blivit bättre, andra sämre och fått flytta, och någon som avlidit.
Så när vi igår satt med bemanningskrav och arbetstimmarna för nästa schema så blev det tydligt att vikarien som i 2,5 år glidit fram på en räkmacka inte längre kommer att få ta samma plats som tidigare.
Det förvånade mig som sagt var inte, men jag hade nog inte trott att slaget skulle bli så hårt. Chefen försäkrade mig dock om att de ska försöka ordna en halvtid åt mig på kommande schema, och därefter kanske jag behövs mer igen.
Mitt kontrollbehov kommer troligtvis att få tagga ner litegrann, eller bli än värre. Jag har 4 vårdtagare jag är kontaktperson åt som jag redan nu knappt har funnit tid åt; för städ, sociala stöd, duschar; och min plats som kostombud har än så länge bara inneburit lite backup till den gamla, en föreläsning och medverkan på ett par träffar.

Anton tycker att det är så roligt att jag pratar med så gott självförtroende om jobbet. Ibland får jag en obekväm känsla av att jag överdriver med min betydelse, men oftast är jag faktiskt väldigt stolt. Jag vet att såväl arbetskamrater som vårdtagare kommer att sakna mig, attjag har varit en bra resurs och varit väldigt omtyckt. Vårdtagare påpekar ofta mitt lugn och litar på att jag kan mitt jobb.
Tänk er själv, ni som inte jobbat så intimt med människor; att som arbete få träffa människor som just du får lov att hjälpa, som släpper in dig i deras privataste angelägenheter, som ständigt ger dig uppskattning och tacksamhet. Och att du dessutom får betalt för denna självförtroendeboost! :D

Nu är ju dock troligtvis inte det här slutet; senare i höst kanske jag behövs mer igen. Tills vidare får jag förlita mig på att Anton peppar mig ;)
Ärligt talat så ser jag faktiskt fram emot att jobba lite mindre. Jag klarar mig alltid ekonomiskt, och mentalt så behöver jag nog lämna över lite ansvar över alla vårdtagare ett tag.

***
Idag ska jag tillsammans med en kille från jobbet på en drama/föreläsning om Anhörigas Situation, och har jag tur kanske jag hinner med en kram från systeryster som jobbar i samma byggnad ;)

Ååh... jag som hade tänkt ta mig tid till att blogga. Om jag inte väntade så länge mellan varje gång så kanske jag inte skulle känna att inläggen behöver bli så långa. Så jag nöjer mig med detta idag; jag älskar min man som älskar mig och jag är faktiskt en riktigt lyckans ost!

Tänkte att jag såhär efter några månader som husägare skulle se hur mycket vår boendekostnad är. Tog och räknade ihop alla räkningar som hör till huset samt lån som dragits de senaste 3 månaderna och Wow!
Nog för att det är sommar och vi inte har några element på, men att vi snittar på mer än 1500:- mindre i månaden nu än i vår hyres-2a på Sjungande är ju häpnadsväckande!
Något jag saknar är dock att man visste precis hur mycket som skulle måsta betalas varje månad; nu dras det pengar lite då och då till lånen och jag har fortfarande ingen koll. Efter ett år kommer jag nog att kunna få en bättre översikt.

***
Idag jobbar jag 12-17 vilket känns lyxigt; fick sovmorgon på en arbetsdag utan att behöva jobba kväll.
Därefter blir det pizza och dusch hos Louise från jobbet för att sen gå på fest hos Nanne. Känns sååå roligt att göra något med alla de yngre på jobbet. Att göra något själv.
Efter mina sjukdomsår så stod jag plötsligt där ensam, med endast min kära, fantastiska Ida och familjen kvar, samt barndomsvänner som man träffar för en fika ibland.
Så kom Anton med alla sina vänner in i mitt liv och jag har genom detta fått mig en alldeles egen Jennifer som är något av det käraste jag har, och andra "respektive-tjejer" som Ally och Josse som jag kommit väldigt nära.
Men fortfarande är jag otroligt beroende av att Anton ska styra upp något, att han ska ringa runt när det blir helg för att höra vad som händer.
Att vara utan körkort blev så klart ett litet problem när vi flyttade ut hit, något som jag tidigare inte tyckt att det varit. Jag blir strandsatt och lat och passar på att ursäkta mig med "jag trivs bättre här, där jag kan ha det lugnt och skönt och surfa mig less på Facebook".

Men ikväll så nöjer jag mig inte, för ikväll blir det fest!

I love you booo

Igår, kvällen innan Anton återgick till arbetet, så mös vi ner oss i sängen med PS. I love you. Lite hulkande från min sida och några "du får aldrig lämna mig" från Anton.

Någon timme in i min nattsömn väcker Anton mig skräckslagen.

Tydligen låg jag fullt gapande och orörlig; inte ens när han som så ofta förr strök mig varsamt i ansiktet vaknade jag, eller när han uttalade sitt första "Bosse..." Det andra blev mer "Bosse!!!" med panik i rösten. Han trodde att jag var död, bokstavligt talat.

Åååh, så sött tänkte jag, men vilken hemsk känsla.

***

Jag har iaf gjort bort mina första jobbiga 10 dagar på jobbet och ser fram emot fest på fredag med alla de yngre på jobbet.

Att jobba är ju egentligen inte jobbigt eftersom jag trivs med det jag gör, men en del i personalen kan ju däremot driva mig till vansinne.

Länge leve skitsnacket! ;)

Första veckan på jobbet har gått såååå bra. Faktiskt. Vi har det lugnt och gott och jag har fått ringa runt och ta tag i saker som verkligen behövdes. Idag ärveckans enda lediga dag och några timmar spenderades tidigare ute vid en sjö i Vallen, runt Jeffes familjs stuga.
Ikväll har vi dragit hem även Hilda och Tim för grillning och andra trevligheter. Medan de andra ser på videon från svensexan så sitter jag här och är nostalgisk.
Imorgon startar jag en andra "arbetsvecka" med att jobba kväll och jag gruvar mig inte det minsta.

För övrigt så har jag i helgen fått gåvor av mina arbetskamrater; en sååå fin bukett och ett presentkort till Aqua Spa. Och igår hade några kära vänner varit förbi och monterat upp deras bröllopspresent till oss; en hammock i trä! Sååå fin!

Nu får vi hoppas att sommaren stannar kvar ett tag...

fint

Första dagen gick bra.
Har ju trots allt så många fantastiska vårdtagare som tycker hjärtligt bra om mig, som tänkte på mig under min och Antons stora dag och som saknat mig när jag varit borta :)

Nattens sömn blev kort och jag är tacksam över att få sluta 15 idag. Det är verkligen inte min grej att jobba kväll och sedan försöka somna i tid till att stiga upp och jobba på morgonen igen.
Hellre jobbar jag flera kvällar i rad...

Men men, inatt ska sömnen återtas!

Aktiv

Senaste veckan har vi faktiskt gjort saker. Blivit utbjudna på Tatung i present av Jens och Josse, varit hos Gustav och Johanna och grillat ett par dagar, sovit över i Nyliden, firat en vecka som gifta med att se Harry Potter på bio, varit på Vitbergsbadet med Lars och Jeffe som även sovit över en natt; grillat, badat och bastat ute i en stuga i Skelleftehamn tillsammans med Roland och Johanna och sedan spenderat ett drygt dygn i Ö-vik med Lars och Jeffe. Hotell, god mat, en hel del öl, Paradisbadet och lite shopping.
Idag kommer dessutom Idaför att stanna ett dygn; kan det bli ett bättre avslut på semestern??
För imorgon börjar jag om att jobba och det är med gruvsamhet jag förbereder mig för det värsta. För då kan det väl bara bli bra? ;)

Bröllopet.

Den stora dagen...
Hade ju lyckats vara vaken 3 timmar mitt i natten till bröllopsdagen, men kände mig ändå relativt utvilad när vi steg upp vid 10. Anton fick en liten present på sängen och sedan gjorde vi oss klara för ett kort besök i Stadshuset. Där mötte vi upp Lars och Jennifer som fick agera vittnen under den "lagliga" vigseln. Därefter var det bara att ta sig hem igen för ett bad i väntan på att några stöttande tjejer skulle komma. Som person vill jag ju gärna göra allt själv, och så fick det bli med frisyr och makeup, men när frisyren var klar fick faktiskt syster snurra i några pärlor i burret, och min älskade Ida fick hjälpa mig på med lösögonfransarna :)

Väl på med klänningen kände jag mig faktiskt lite som en prinsessa, och på bottenvåningen mötte Anton upp mig i sin nya, fina kostym; något jag aldrig tidigare sett honom i. Han är så snygg min man!


Därefter åkte vi med Lars och Jennifer till Jennifers farföräldrars gård där svågern Anders fotograferade oss, bl a nere vid älven.

Efter fotografering förbereddes det sista inför kvällens fest i Södra Hedensbyns Byagård med hjälp av diverse folk och en stund innan utsatt tid satte jag och Anton oss uppe på övervåningen och väntade...
Och så kom nervositeten.

Min kära syster Pia och älskade svågern Anders tog emot folket där nere och när alla väl var på plats hälsades de välkomna.

Därefter, ca kl. 18.00, började gitarristen Peter spela vår ingångslåt - Overworld theme från Zelda (men lite långsammare och bara knappt en minut av den)
Jag har nog aldrig skakat så mycket av nervositet. Anton verkade dock hyfsat lugn, och även vår fantastiske vän och ("olaglige" men officielle) vigselförrättare Lars.

Började inte helt otippat gråta en del under akten och höll till min skräck på att få ett rejält skrattanfall mitt i allt. Men det var fint, ååååå så fint, och Lars var helt otrolig! Han borde se till att få viga folk lagligt också!

Så hör löd vigselakten som vi knåpat ihop...
*Zelda-låten

*Vi går in.

*Lars hälsar alla välkomna. Lars presenterar sig och berättar vem han är, samt vilket förhållande han har till oss.
*Lars: Anton och Anette är här för att inför oss alla, familj och vänner, öppet tillkännage sin kärlek till varandra och sitt val att leva och växa tillsammans. Detta gör de med önskan att vi alla ska ta del av deras beslut, och glädjas med dom, nu och i framtiden, så att det på så vis må bli än kraftfullare.

"Måhända är han den ende i världen som tycker sig veta att hon är den underbaraste kvinnan på jorden.Måhända är hon den ende som uppskattar hur fantastisk han är i varje liten sak han gör och i varje liten tanke. De tycker sig höra en underton av godhet i allt vad den andre säger och tror att de flesta kanske missar det. Och de förstår inte hur man kan passera den andre utan att förstå att man just passerat den finaste människan i världen. Han har förstått, hon har förstått - därför är vi här idag.

*Hilda sjunger - För att du finns

*Lars: "Kärleken är den enda skatt som mångfaldigas genom delning. Den är den enda gåva som blir större ju mer vi tar ifrån den. Den är den enda affär där det lönar sig att slösa. Ge bort de, kasta bort den, skvätt ut den, töm dina fickor, ruska korgen, vänd glaset upp och ner, och i morgon kommer du att ha mer kärlek än någonsin!" Ni har bestämt er för att leva tillsammans i förtroende och kärlek och att ta gemensamt ansvar för varandra. Att leva tillsammans är att utveckla varandra och att växa som människor, att hjälpa varandra i svåra tider och att lätta varandras bördor. Det är också att trösta varandra, ge varandra trygghet och att ge varandra glädje och njutning. Allt detta är lätt för er att göra tack vare den stora kärlek som finns mellan er.

Kärleken är stark, den övervinner allt. Den sprider glädje och lust, den är mystisk och komplicerad, underbar och varm. Den är det vackraste vi vet. Den är lugnet själv, ändå får den oss att springa snabbare än vinden. Den är vild som ett vattenfall, ändå håller den oss samman. *Hilda sjunger - Now and forever

*Anton: jag älskar dig som jag aldrig har älskat någon förut. Genom solsken och regn är du min lycka och min längtan.

Anette: Du är allt jag någonsin har önskat migoch för mig finns ingen annan.

Anton: Jag vill vara den som torkar dina tårar och lyssnar på dina hemligheter. Jag vill vara den som skrattar med dig och ger dig lust.

Anette: Vi var menade för varandra och det var en underbar dag när vi upptäckte det. Nu är det vi två för resten av livet.

Anton: Jag älskar dig.
Anette: Jag älskar dig.

*Lars: Ni har förklarat att ni vill ingå äktenskap med varandra, så säg nu efter mig Anette:

Jag, Märta Winniefred Anette Meijer,/ ber dig, Nils Anton Alfred Asplund, /att vara min älskade, min vän och min man./Det är min vilja och önskan att vara hos dig tills livet skiljer oss åt./

*Lars: Anton, väljer du att uppfylla Anettes önskan och bli hennes man? JA!

*Lars: Säg nu efter mig Anton. Jag, Nils Anton Alfred Asplund,/ ber dig, Märta Winniefred Anette Meijer, /att vara min älskade, min vän och min fru./Det är min vilja och önskan att vara hos dig tills livet skiljer oss åt.

*Lars: Anette, väljer du att uppfylla Antons önskan och bli hans fru? JA!

*(Lars ger tecken åt Anton som då trär på Anettes ring på fingret)

*Lars: Då förklarar jag er för man och hustru! Jag önskar er all lycka!

(och så pussas vi!)

Sedan blev det en skål för oss samt kramkalas med i princip alla 60 gäster.

Kvällen flöt därefter på fantastiskt, med bl a tal från min älskade Ida (som absolut gjorde flest människor berörda) , en hel del grymt roligt spex från Antons käre vän Andreas och Antons bror Gustav, samt att hela Antons familj sjöng en nyskriven version av Michelangelo som handlade om mig och Anton.

Runt om i lokalen hade vi satt upp små "tavlor" med bilder på mig och Anton, olika texter om kärlek, saker som barn sagt och andra fyndigheter. Vi hade även satt upp ett stort korsord som gästerna fick hjälpas åt att lösa som handlade om oss.
Ute i hallen placerades en tavla som jag och Anton påbörjat med en vas och varsin blomma som vi målat. Där fick sedan gästerna måla till varsin blomma för att fylla buketten.

Allt var så klockrent och gick såååå över förväntan. Det enda negativa var väl att min kropp stängde av efter 4-5 timmar och att allt jag ville var att sova, samt att jag överskattat hur mycket alla skulle äta under kvällen. Vi har nu några kilo godis och X antal chipspåsar, muffins, piroger, kladdkakor mm över.

Känns som dagarna efter julafton :)

Vi hade fått veta på förmiddagen att vi skulle få sova på hotell vår första natt som gifta, i gåva av min kusin med familj. Så när klockan var kring 1 och jag nästintill var gråtfärdig av matthet, så packade vi ihop alla presenter och sa adjö till alla.
Kära syster hade tagit på sig ansvaret att stanna kvar så att folk fick fortsätta festen tills hon blev för trött, och vi fick senare höra att den pågått till ca 3.00.

På hotellet hade rara kusin Cina strött ut rosenblad på golv, handfat och säng, samt att det stod rosor i en vas, chokladpraliner, jordgubbar och skumpa framdukat.

Tyvärr var magen min suuuuur, trots att jag endast druckit vatten de sista 3 timmarna, och huvudet värkte tungt. Min nyblivne make lyckades dock övertala mig till ett gemensamt bad efter att jag plötsligt drabbats av frossa.

Sedan sov vi gott :)

På morgonen hade kroppen någorlunda repat sig och vi gick ner för hotellfrukost.

Efter det öppnades alla kuvert som legat lösa, och jag säger bara pengar, pengar, pengar.

Alltid trevligt, men vår tanke med att gifta oss var ju inte att gå plus på köpet ;)

Efter att ha ringt runt en del kom till slut svärfar och hämtade upp oss. Tydligen hade han, svärmor och min mamma redan hunnit städa klart nästan hela lokalen och hade med sig det mesta som skulle hem till oss.

Efter en tur hit och dit kom vi till slut hem och öppnade sedan resten av presenterna.

Något som gjorde mig otroligt rörd var den tavla som min barndomsvän Lailas mamma Helen broderat till oss. Jag har just så pass hälsat på henne en gång de senaste 10 åren, men hon hade tagit sig tid till att brodera en jättevacker tavla föreställandes ett brudpar, med våra namn på samt datumet för vårt bröllop. Helt fantastiskt.

Andra gåvor var glas, en fårfäll, viner, whiskey, en filt, fat, skithäftiga ljuslyktor, presentkort mm

Vi har t o m varit så duktiga att vi skrivit ner exakt vad vi fått av vem; bortsett från ett av två presentkort på Duka som inte hade något kuvert till. Någon som vet?

Vår första dag som gifta avslutades med att öppna skumpan från hotellet och äta jordgubbar medan vi tittade på bilder från bröllopet, för att allra sist dricka öl och äta snacks till lite Zelda-spelande.

***

Vi är så nöjda. Tack till er alla som hjälpte oss med att få till denna fantastiska fest, och tack till er alla som var där. Tack till er alla för uppvaktningen.

less på mig själv

Idag blir jag fru Meijer. Vaknade upp för snart en timme sedan med tusen tankar rörande var alla skålar, koppar, bullar osv ska få plats, hur pastasalladen ska gå att ta ur utan att hälften åker ut mm...
För i eftermiddag ska jag tydligen måsta släppa på kontrollen och då kräver visst hjärnan min att jag löser allt redan nu, inatt.
Men, "ALLT kommer att lösa sig" (som jag faktiskt är lite less på att höra efter som jag redan vet är sant.) På vems bekostnad då? Mammas? Svärmors? Någon annans? Vem kommer att få sitta minst kväll är frågan, och vem kommer som jag att drabbas av huvudbry över hur jag egentligen tänkt att allt ska få plats?
För med en för liten lokal för antalet bjudna och mat som inte får plats så är ekvationen svår, och själv ska jag tydligen måsta luta mig tillbaka medan andra springer som yra höns.

Gaah! Vatten över huvudet är vad jag har tagit mig. Allt jag ville var ju att få äkta min älskade Anton; och visst, vad som än händer så får jag ju det. Men hur tusen ska jag kunna slappna av??? Blir tokig på mig själv och beundrar Anton som ändå vet vad han ger sig in på.

***
Det är lustigt att jag sovit så enormt mycket, mellan 10-12 timmar varje natt senaste veckan, men inatt verkar få nöja mig med betydligt mindre.
Trots detta så får jag ikväll i alla fall min käresta till man och lovar att jag kommer att göra mitt bästa för att endast njuta av kvällen som kommer.